Vad det betyder att vara finlandssvensk för mig
Hej min kompis. Efter att ha bott hemma igen i snart ett år, i den lilla byn i Östnyland där jag växte upp, har jag märkt något jag inte riktigt väntat mig.. Jo, mina finlandssvenska rötter känns starkare än någonsin. Så idag tänkte jag dela lite tankar om att komma tillbaka till sina rötter och vad det egentligen betyder för mig att vara finlandssvensk.
Ärligt talat har jag nog inte alltid varit en sådär superstolt finlandssvensk. Inte för att jag inte tyckte om var jag kom ifrån, utan för att jag länge var mer intresserad av allt som fanns någon annanstans. Jag ville resa, uppleva världen och komma till platser där ingen ens visste vad en finlandssvensk var. Någonstans på vägen började jag också tona ner den delen av mig själv. Jag försökte bland annat jobba bort min finlandssvenska accent när jag pratade finska. Jag ville väl helt enkelt passa in.
Nu har både dialekten och accenten kommit tillbaka mer och mer. Och vet du vad? Jag tycker om det. Jag är stolt över det. Kanske blir man bara tröttare med åren på att försöka göra sig själv mindre för att passa in.
Men okej, vad är egentligen en finlandssvensk?
Om du själv är finlandssvensk behöver du knappast någon förklaring. Men om du läser det här från Sverige eller någon annanstans finns det faktiskt en chans att du sitter och tänker: vänta nu… svensk? I Finland?
Så, snabbkurs!
Ungefär fem procent av Finlands befolkning har svenska som modersmål. Finland har två nationalspråk, finska och svenska, och vi finlandssvenskar är helt enkelt finländare vars modersmål är svenska. Vi går i svenskspråkiga skolor, växer upp med svenska och finns framför allt längs kusterna – bland annat här i Östnyland, i huvudstadsregionen, Åboland, på Åland och längs Österbottens kust.
Hur mycket finska eller svenska man hör i vardagen beror helt på var man bor. På vissa orter är svenskan en liten minoritet, på andra är det ganska fifty-fifty och på vissa håll kan man klara en stor del av livet på svenska.
Och nej, vi är alltså inte svenskar som råkat flytta till Finland. Vi är finländare. Vi råkar bara ha svenska som modersmål.
Eller ja, “bara” är kanske fel ord. För ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur mycket språk faktiskt betyder för ens identitet.
Segelbåten borde väl komma vilken dag som helst?
Sedan har vi förstås stereotypen om finlandssvensken (yikes).
Om man ska tro vissa skämt jag hört genom åren har alla finlandssvenskar en egen segelbåt, ett sommarställe i skärgården och pengar någonstans i släkten. Vi sitter tydligen ute på båten och äter kaviarsmörgåsar medan vi dricker skumppa och sjunger snapsvisor.
Ja, min segelbåt verkar i alla fall vara rejält försenad.
Det finns en gammal stereotyp om att finlandssvenskar skulle vara rikare, finare och mer privilegierade än resten av Finland – eller åtminstone tro att vi är det. Men alltså… den stereotypen stämde i alla fall inte särskilt bra in på min familj. Champagne och kaviar var inte direkt en del av vardagen hemma hos oss. Själv började jag jobba i matbutik vid sidan av skolan redan som 15-åring, så den där omtalade finlandssvenska förmögenheten väntar jag fortfarande på.
Rik har jag nog alltid känt mig på andra sätt, men alltså… jag hade gärna tagit den där segelbåten, kaviaren och champagnen också.
Och det roliga är att det finns många kända finlandssvenskar som människor kanske inte ens vet är finlandssvenskar. Tove Jansson, som skapade Mumintrollen, var finlandssvensk. Kompositören Jean Sibelius kom från en svenskspråkig familj, och idag finns förstås en hel finlandssvensk kulturvärld med skådespelare, författare, musiker (HEJA KAJ!) och komiker.
Vi är inte många, men vi finns lite överallt.
Jag har inte alltid velat höras
Jag har egentligen aldrig haft något emot att vara finlandssvensk, men min relation till det har ändå varit lite komplicerad…
När jag reste mycket blev jag till slut ganska trött på att gång på gång förklara samma sak. Ja, jag kommer från Finland. Ja, mitt modersmål är svenska. Nej, jag är inte svensk. Ja, man pratar svenska i Finland.
Finlandssvenskar 101. Om och om igen.
Senare bodde jag i en väldigt finskspråkig miljö och levde dessutom i en finskspråkig relation. Där märkte jag att jag ibland nästan skämdes för att prata svenska högt i telefon, till exempel i matbutiken, eftersom jag upplevde att människor tittade. Inte alla, förstås, och jag vill absolut inte få det att låta som att finskspråkiga människor går omkring och stör sig på svenskan i dagens värld. Men jag hade blivit väldigt medveten om mitt språk.
Och när man en gång har lärt sig att någonting hos en själv får en att sticka ut är det förvånansvärt svårt att sluta tänka på det.
Jag har också fått höra de där små kommentarerna genom åren. Arbetskompisar som skämtat om segelbåtar. Kommentarer när någonting gått bra för mig på jobbet: “Ja, det är nu bara för att du är finlandssvensk.” En pojkvän jag hade när jag var yngre konstaterade en gång att där jag kommer ifrån bor “bara hurrin”.
Men han menade förstås inte mig sade han. HA.
Om du inte vet vad hurri betyder är det ett gammalt nedsättande ord för en svenskspråkig finländare. Idag kan ordet också användas skämtsamt beroende på vem som säger det och i vilket sammanhang, men historiskt har det använts som ett skällsord.
Och jag har minnen där det definitivt inte användes som ett skämt.
När jag var barn fick jag och en kompis stenar kastade efter oss av finskspråkiga barn som ropade “Menkää takaisin Ruotsiin, hurrit” – åk tillbaka till Sverige.
Jag minns det fortfarande som igår. Det är kanske lätt att tänka att sådant bara är dumma saker barn säger, men när man är barnet som står där lär man sig någonting. Man lär sig att språket man pratar kan göra en annorlunda. Att någon annan kan bestämma att man inte riktigt hör hemma, trots att det här är ens eget land.
Och sådant lämnar nog småa spår.
Jag ville inte att någon skulle höra min accent
Båda mina föräldrar är/var svenskspråkiga, så hemma pratade vi svenska. Jag lärde mig finska framför allt i skolan och senare genom arbetslivet. Idag pratar jag finska flytande, har arbetat på finska och levt stora delar av min vardag på finska.
Men när jag var yngre var jag väldigt blyg för att prata.
Jag var rädd för att säga fel. Rädd för att någon skulle höra min accent. Rädd för att någon skulle skratta. Och när man är rädd för att prata blir man lätt tyst, vilket i sin tur kan tolkas som att man är reserverad eller till och med ylimielinen – högfärdig.
Fast egentligen stod jag bara där och försökte komma ihåg om det skulle vara ssa, ssä, lla eller llä och hoppades innerligt att ingen skulle ställa en följdfråga. För alltså… finskan är ju inte direkt det lättaste språket i världen att lära sig.
Och ja, trots att jag idag pratar finska flytande kan jag fortfarande dra fram Google Translate eller ChatGPT mitt i en mening för att jag plötsligt börjat tvivla på ett helt vanligt ord.
Vissa saker sitter tydligen djupt.
Sedan kom jag hem
När jag var yngre ville jag bort härifrån. Jag ville resa, lära mig språk, se världen och uppleva så mycket som möjligt. Den lilla orten jag kommer ifrån kändes för liten och världen där ute alldeles för stor för att inte upptäckas.
Och jag är fortfarande otroligt glad över att jag åkte.
Men det lustiga är att ju mer av världen jag har sett och ju äldre jag blivit, desto mer har jag börjat uppskatta det jag en gång tog för givet. Att höra svenska omkring mig. Min dialekt. Havet och kusten. De små orterna. Våra konstiga uttryck. Och den där speciella känslan när man träffar en annan finlandssvensk någonstans och nästan automatiskt känner: hej, du är en av oss.
Vi är inte många. Kanske är det just därför det finns en sådan gemenskap. Ett slags igenkännande. Vi förstår vissa saker utan att behöva förklara dem.
Och nu när jag har varit hemma igen i snart ett år känns platsen jag en gång så gärna ville bort ifrån annorlunda. Den känns som hemma.
Kanske måste man ibland åka långt bort för att förstå vad hemma faktiskt betyder.
Det jag försökte tona ner vill jag nu föra vidare
Det här är kanske det finaste med hela förändringen.
När jag var yngre ville jag att min finlandssvenska accent skulle försvinna när jag pratade finska. Idag blir jag nästan glad när jag hör den.
För den berättar ju någonting om mig. Om varifrån jag kommer, människorna jag vuxit upp med och språket jag lärde mig tänka, drömma och känna på. Och nu tydligen också blogga på, haha.
Efter flera misslyckade försök att blogga på engelska känns det faktiskt lite speciellt att äntligen skriva på svenska – mitt eget modersmål. Som att jag på något sätt hittat hem även här.
Och tänk vilken gåva det egentligen är. Att ha svenska som modersmål och samtidigt kunna prata flytande finska och engelska. Att få tre språk och kunna röra sig mellan tre språkliga världar.
Idag tänker jag dessutom inte bara på vad jag själv har fått, utan också på vad jag hoppas få föra vidare. Om jag någon gång får bli mamma hoppas jag att mitt barn får svenska. Jag hoppas att jag får läsa sagor på samma språk som jag själv växte upp med, föra vidare våra uttryck och dialekter och låta ännu en liten människa få en plats i den här märkliga, lilla finlandssvenska världen.
Så vad betyder det egentligen att vara finlandssvensk för mig?
Det är mer än att bara vara en finländare med svenska som modersmål. Det är språk, barndom, dialekt och tillhörighet. Det är att ibland ha känt sig annorlunda men ändå veta exakt var man hör hemma. Det är interna skämt, våra egna små egenheter och en gemenskap som jag tror att jag först på senare år har förstått värdet av.
Och kanske framför allt: det är mina rötter.
Rötter behöver inte hålla en kvar. Man kan resa långt, flytta, lära sig nya språk, förändras hundra gånger och skapa helt nya versioner av sitt liv.
De finns ändå kvar.
Och ibland måste man kanske komma riktigt långt bort från sina rötter innan man förstår hur mycket de betyder.
Så ja. Jag är finländare. Jag är svenskspråkig. Jag är finlandssvensk.
Min dialekt blir tydligen grövre för varje månad jag är hemma, jag har fortfarande ingen segelbåt och någon champagnefrukost har jag tyvärr inte blivit bjuden på. Men jag har ett språk och ett arv som människor före mig har burit vidare, och som jag förhoppningsvis en dag får bära vidare till någon efter mig.
Och det är jag faktiskt jäkligt stolt över.
Och du som också är finlandssvensk – vad betyder det för dig? Vad är du mest stolt över med att vara finlandssvensk? Dela gärna med dig i kommentarerna. Det skulle vara så roligt att höra hur andra ser på det.
