Jag började meditera igen – och hade glömt hur mycket jag behövde det
Hej där! Hoppas du har en fin dag. Idag tänkte jag dela med mig av en lite annan sida av mig. En mjukare sida, men också en sida som under väldigt många år var en stor del av vem jag var..
Jag har varit väldigt spirituell i många år. Meditation, yoga och Reiki – energy healing – var en del av min vardag. Jag mediterade, yogade, var väldigt medveten om energier och letade efter tecken från universum KONSTANT. Det var inte bara saker jag gjorde. Det blev på något sätt en del av hela min identitet och hur jag såg på världen.
Och mycket av det var väldigt fint. Men när jag ser tillbaka på det idag tror jag också att jag ibland gick lite för djupt in i det. Jag tror faktiskt att spiritualiteten till viss del blev ett sätt för mig att skydda mig från livet. Det fanns alltid någonting att fixa, något att heala, något gammalt mönster att förstå eller någon ny version av mig själv som jag skulle bli. Och mitt i allt det där arbetet med mig själv glömde jag kanske det mest uppenbara: att faktiskt leva.
Drömmen om min spirituella tribe
Under många år hade jag en väldigt tydlig bild av hur mitt framtida liv skulle se ut. En dag skulle jag hitta min tribe. Ni vet, mina människor. Vi skulle sitta tillsammans på kvällarna och prata om livet, sjunga mantran, meditera och ha sådana där djupa samtal som får en att glömma att klockan blivit två på natten.
Och helst skulle allt det här förstås ske någonstans i Portugal. Jag såg framför mig ett litet hippie-community med likasinnade människor där jag aldrig mer skulle känna mig ensam eller annorlunda. Där alla förstod världen ungefär som jag gjorde och ingen tyckte att det var konstigt om man började prata om universum, energi eller meningen med livet över morgonkaffet.
I mitt huvud var det nästan den ultimata destinationen. En dag kommer jag dit.
Och sedan i januari åkte jag äntligen till Portugal.
När drömmen plötsligt stod framför mig
Det roliga är att jag faktiskt fick en liten glimt av det där livet under mina nästan sex veckor i Portugal. Jag dejtade en surfhippie som på många sätt verkade se på livet precis så som jag själv hade tänkt att man borde göra. En dag i taget. Frihet. Surfing. Yoga. Meditation, Inte så mycket fokus på pengar eller det traditionella ekorrhjulet. Bara leva.
Han var jävligt rolig och vi hade många riktigt bra dejter. Men en dag satt jag där i en husbil medan Bob Marley spelade i bakgrunden och tittade ut genom fönstret på alla andra husbilar omkring oss. Ett litet surf-community med människor som levde för nästa perfekta våg.
Och jag minns att jag plötsligt fick en tanke som nästan kom från ingenstans: Nej jävlar. Inte är det HÄR heller vad jag vill.
Det var nästan komiskt. Här satt jag mitt i en version av livet som jag romantiserat i flera år – och istället för att känna äntligen hemma blev jag typ… livrädd. För plötsligt såg jag också den andra sidan av drömmen. Tänk om jag faktiskt stannade här? Tänk om jag levde så här år efter år?
Jag började tänka på familjen jag fortfarande drömmer om. Trygghet. Pengar. Ett hem. Människorna jag älskar. Alla de där ganska vanliga sakerna som jag kanske tidigare hade tänkt att jag borde vilja frigöra mig från. Och jag insåg att jag faktiskt ville ha dem.
Jag såg också sådant i den spirituella livsstilen som jag tidigare kanske inte velat se. Bitterhet. Själviskhet. Och den där typen av toxic spirituality där allt ska lösas genom att ”höja sin vibration”, tänka positivt och bara lita på universum. Det var inte riktigt den love and light-värld jag hade byggt upp i huvudet.
Och där någonstans sprack bubblan.
Okej… vem fan är jag nu då?
När jag kom hem från Portugal märkte jag ganska snabbt att något hade förändrats. Jag slutade meditera. Jag slutade yoga. Jag slutade tänka särskilt mycket på energier och slutade tolka små saker som tecken från universum.
Jag tror faktiskt att jag var lite… besviken. Inte på Portugal. Inte på killen. Inte ens egentligen på spiritualiteten. Utan på att en dröm jag hade satt på piedestal under så många år plötsligt inte alls kändes som min dröm längre.
Och då kom den ganska obekväma frågan: Jaha. Vad fan vill jag då?
Om jag inte ville bli någon yoga-hippie i Portugal som levde en dag i taget och litade på att allt skulle lösa sig bara jag mediterade tillräckligt mycket – vem var jag då? Det blev nog en av de större identitetskriserna jag haft.
Så jag gjorde det enda rimliga. Jag gick åt HELT andra hållet. Jag ville bara vara ”normal”. Inte analysera energier. Inte heala någonting. Inte försöka bli upplyst. Inte fundera på vilken livsläxa universum försökte lära mig den här veckan. Jag ville bara… leva.
Och som den lilla kameleont jag tydligen är gjorde jag precis det.
Yogamattorna som stirrade på mig
Det gick nästan sex månader utan att jag mediterade, och ännu lite längre utan yoga. Vilket är lite komiskt med tanke på att jag är yogalärare på paus och därför äger fler yogamattor och yogaprylar än någon människa rimligtvis behöver.
De stod där varje dag, och ibland kunde jag nästan känna hur det kliade i fingrarna när jag såg dem. Men varje gång tänkte jag: Äsch. Jag orkar inte öppna det kapitlet igen.
För grejen är att spiritualiteten har gett mig otroligt mycket genom åren. Under perioder när jag varit helt slut, tappat bort mig själv eller mått dåligt har meditationen och känslan av att vara en del av något större varit ett enormt stöd. Den har fått mig att känna mig mindre ensam.
Men ironiskt nog tror jag också att min jakt på spiritualitet ibland gjorde mig mer ensam. För jag letade så mycket efter människor som skulle vara precis som jag. Spirituella människor. Djupa människor. Människor som ”förstod”.
När verkligheten kanske är mycket enklare än så. Jag har insett att vi inte behöver tro på samma saker eller se på livet på samma sätt för att kunna mötas. Tvärtom faktiskt. Jag tycker nästan att det är finare så. Ju fler olika människor jag lär känna, desto fler perspektiv får jag på livet – och desto mer lär jag mig också om mig själv.
För grejen är att ingen av oss sitter på alla de rätta svaren eller har det enda rätta sättet att se på världen. Och tänk hur tråkigt det skulle vara om vi gjorde det? Vi är ju alla här och försöker navigera livet på vårt eget sätt, göra vårt bästa och lista ut saker längs vägen.
Och sedan började jag sakna meditationen
Förra veckan hände något. Jag började sakna att meditera. Inte universum. Inte manifestation. Inte nästa healing journey. Meditationen.
Jag saknade den där känslan av att bara sitta ner och vara tyst en stund. Och det fick mig att inse något ganska viktigt: jag hade klumpat ihop allt. Meditation hade blivit spiritualitet. Spiritualitet hade blivit yoga. Yoga hade blivit healing. Healing hade blivit identitet. Och identiteten hade blivit hela den där världen som jag hade blivit så besviken på.
Men meditation behöver ju egentligen inte vara något av det. Man kan bara sitta. Andas. Lyssna.
Så jag tänkte: okej. Vi testar..
JÄVLAR vad jag hade saknat det
Jag satte mig ner med ryggen rak, benen i kors och händerna vilande på knäna. För första gången på väldigt länge blundade jag och gick in i meditation. Tankarna kom och tankarna gick. Jag försökte inte fixa dem, analysera dem eller förstå vilket barndomstrauma de härstammade från eller vilket budskap universum försökte skicka mig. Jag bara satt där och såg dem passera, som moln.
Och… JÄVLAR VAD DET KÄNDES BRA.
Jag hade verkligen glömt hur mycket jag behöver det. Inte som ett projekt. Inte för att bli en bättre eller mer ”healed” version av mig själv. Utan bara för att få vara med mig själv en stund.
Det låter kanske lite flummigt, men meditation känns nästan som att chilla med sin egen själ. Inga krav. Ingen telefon. Ingen som vill något. Ingen algoritm. Ingen nästa grej man borde göra. Bara jag.
Kanske behöver jag inte välja sida
Sedan dess har jag faktiskt mediterat varje dag, och jag känner redan att jag kommit lite närmare mig själv igen. Yogamattan har jag fortfarande inte vågat rulla ut, haha, men jag har en känsla av att det kommer snart.
Skillnaden är att den här gången vill jag inte använda meditation och yoga för att fly från livet. Jag vill använda dem för att vara mer närvarande i det.
Jag behöver inte välja mellan att vara den spirituella yogatjejen eller hon som går på festival, dricker lite för många lonkeron, säljer kläder på Vinted och funderar på var fan man träffar män efter 30. Jag kan tydligen vara allt det där.
Och kanske är det just den delen jag inte riktigt förstod tidigare. Jag behöver inte göra spiritualitet till hela min identitet för att få behålla de delar av den som faktiskt får mig att må bra.
Lite mindre Instagram, lite mer inre kompass
Jag tror också att min paus från sociala medier har hjälpt mer än jag först förstod. När jag inte hela tiden matas med vad andra människor tycker att jag borde göra, känna, köpa, heala, manifestera eller bli, hör jag mycket tydligare vad jag själv faktiskt behöver.
Och ärligt talat finns det mycket spirituell bullshit på sociala medier också. När samma budskap upprepas tillräckligt många gånger är det lätt att börja tro att precis allt är ett tecken, att varje motgång är universums plan och att alla problem kan lösas bara man tänker tillräckligt positivt.
Jag vill inte tillbaka dit. Jag vill behålla min nyfikenhet på livet, min intuition och känslan av att det kanske finns något större än oss. Men jag vill också ha båda fötterna på jorden. Betala mina räkningar, skratta åt dumma saker, gå ut med hunden, göra misstag, ha dåliga dagar – och meditera ibland för att orka lite bättre med allt kaffe och kaos som livet består av.
[[ RELATERAT INLÄGG: Jag tog en paus från sociala medier, det här hände… ]]
Kanske behövde jag gå lite vilse..
Så kanske handlar det inte om att hitta tillbaka till den jag var. Kanske handlar det om att plocka med mig de delar av henne som fortfarande känns som jag – och lämna resten bakom mig.
Och när jag ser på det så känns de senaste sex månaderna inte längre som att jag tappade bort en del av mig själv. Kanske behövde jag bara komma lite längre bort från den för att kunna hitta tillbaka på mitt eget sätt.
Och det känns faktiskt väldigt fint.
Jag har förresten funderat på en sak. Skulle ni tycka om ifall jag ibland delade meditationer här på bloggen? Kanske en liten gratis meditation nu och då för oss som ibland behöver en paus mitt i allt kaos?
Ta hand om dig vännen, så hörs vi snart igen!
