En helt vanlig vecka med tecken från universum, livskris & lingonbajs
Hej där min vän. Idag tänkte jag skriva om något som faktiskt var en stor del av hela idén bakom den här bloggen när de första tankarna om den dök upp. Håll i dig nu, för det blir spännande grejer. Nämligen… min alldeles vanliga vardag.
Så välkommen att följa med under en vecka då egentligen ingenting speciellt hände. Eller ja, det beror kanske lite på hur man ser på saken. För tydligen kan en helt vanlig vecka innehålla arbetslöshetsångest, tecken från universum, en mindre panik över hundbajs och en visdomstand som bestämde sig för att göra entré vid 32 års ålder. Så ja. En ganska vanlig vecka här på Mellan kaffe och kaos.
När man plötsligt har alldeles för mycket tid
Något jag har börjat uppskatta mer och mer de senaste åren är faktiskt den alldeles vanliga vardagen. De små sakerna. Morgonkaffet, promenaderna, en bra bok, att skriva och känslan av att inte behöva vara någon annanstans.
Problemet just nu är bara att jag befinner mig i en situation som jag aldrig trodde att jag skulle klaga över: jag har alldeles för mycket tid.
Jajjamensann. Livet som arbetslös arbetssökande. GAHH är väl ordet som passar till hela situationen.
Det märkliga med den här perioden är hur snabbt humöret kan svänga. Vissa dagar mår jag toppen. Jag bubblar av idéer, bloggar, läser, går långa promenader och försöker tänka att jag lika gärna kan göra det bästa av den här tiden. Jag söker jobb och påminner mig själv om att jag egentligen inte kan göra så mycket mer än det. Skicka ansökningar, skicka några till och hoppas och hoppas på att det till slut nappar någonstans.
Och sedan kommer en annan dag och hela den positiva inställningen flyger ut genom fönstret. Då kommer ångesten istället.
Förra veckan lyckades jag tydligen hinna med båda ytterligheterna flera gånger om. Det var en sådan emotionell berg- och dalbana att jag nästan blev åksjuk av mig själv.
[[ RELATERAT INLÄGG: Jaha… då var jag arbetslös. Hur hamnade jag här? ]]
Från stuglugn till soffångest
Om du läste mitt tidigare inlägg vet du att jag precis hade varit på stugan med min kompis och mitt gudbarn. En härlig liten getaway där jag för en stund glömde bort allt det där som annars snurrar runt i huvudet.
På onsdagen kom jag hem i full stuglugn och hade massor av saker jag tänkte göra.
Det gjorde jag förstås inte.
Istället hamnade jag på soffan och började scrolla igenom nya jobb på Duunitori. Ingenting kändes särskilt intressant och någonstans där började den där bekanta känslan krypa tillbaka. Jag tror faktiskt att kontrasten gjorde det värre. På stugan hade jag haft roligt, varit med mina människor och för en stund helt glömt bort min situation.
Sedan kom jag hem och:
PANG. Just det. Jag är fortfarande här.
Så jag gjorde det enda rimliga och såg på film resten av kvällen tills jag somnade.
[[ Du kan läsa om vårt lilla stugäventyr här : Stugliv, älgflugor och en välbehövlig paus från allt ]]
Okej universum, nu är det min tur
Följande morgon vaknade jag märkligt nog hoppfull igen. Jag gick ut på promenad med Paavo och började plötsligt se vita fjädrar på marken. Först en. Sedan en till. Och sedan ännu en på ett helt random ställe.
Och eftersom jag är jag och gärna tolkar ungefär allt som ett tecken från universum tänkte jag förstås:
NU. Nu är det min tur.
Kanske ett nytt jobb? Kanske någon av Hinge-chattarna jag hade på gång faktiskt skulle leda någonstans? Kärlek? Pengar? Ett hus i Portugal? Jag var inte så petig. Bara någonting skulle säga KLICK.
Jag lyckades peppa upp mig själv till den grad att jag nästan var övertygad om att det här är dagen då allting vänder…
Och sedan fick jag ett mejl...
Från jobbet jag hade varit på intervju för. Ett jobb som faktiskt hade kunnat vara lite av ett drömjobb för mig.
Tack för att du visat intresse för rollen, men tyvärr har vi valt att gå vidare med andra kandidater.
Jaha. Tack då, universum.
Och där i stunden tänkte jag: Vem där uppe är det egentligen som skämtar med mej? För det senaste året har börjat kännas som någon sjuk komedi där jag tydligen spelar huvudrollen. Jag hoppas bara att den som skriver manus till den här dåliga komedin har en jävligt bra happy ending planerad åt mej efter alla motgångar, haha.
Egentligen var jag inte särskilt överraskad längre. Intervjun hade känts jättebra och först hade jag varit ganska säker på att jag hade en chans, men sedan hade det gått veckor. JO, veckor. Ju längre tiden gick, desto mer började jag förstå vart det betydde…
Ändå gjorde det ont när mejlet faktiskt kom. Tankarna började förstås gå i spiral. Vad gör jag fel? När ska något äntligen gå min väg? Hur länge ska jag vara i den här konstiga mellanfasen?
Men ganska snabbt kom också en annan tanke.
Okej. Det var väl helt enkelt inte meant to be.
Tänk om livet jag behöver inte är det jag trodde?
Och sedan började jag tänka på något som mitt yngre jag antagligen hade skrattat åt.
Tänk om det inte alls är meningen att jag ska flytta bort och börja ett nytt liv någon annanstans, så som jag alltid har föreställt mig? Tänk om jag faktiskt sku bara stanna här?
Efter alla motgångar börjar jag nästan undra om någon eller något försöker säga åt mig att det är här jag ska vara. Här ute på landet. Med Paavo. Naturen runt hörnet. Ett ganska enkelt liv.
För några år sedan hade den tanken varit ungefär min värsta mardröm. Jag ville UT. Till större städer, andra länder, nya människor och hela den stora världen. Vadå stanna här mitt i ingenstans?
Men nu… jag vet inte.
Tänk om jag hittar ett jobb här i närheten som jag faktiskt trivs med och som inte tar all min energi? Och så bloggar jag vid sidan om, fortsätter bygga upp det här lilla hörnet på internet och ser vart livet tar mig.
Det märkliga är att den tanken inte längre känns som att ge upp. Den känns nästan… skön.
Samtidigt finns det fortfarande en annan röst som säger att jag borde ut i världen och göra något STORT. Och jag vet faktiskt inte längre vilken av rösterna som är min.
Kanske är det just det jag försöker lista ut.
Den dagen tänkte jag i alla fall att om jag bara kunde få ett enda tydligt tecken på att jag är på rätt väg så skulle jag kunna andas lite lättare.
Vilket tydligen var ett ganska riskabelt önskemål.
Från livskris till lingonbajs
Senare gick jag ut på ännu en promenad med Paavo. Jag har hittat en ny runda nära där jag bor som är så himla lugn och omgiven av natur, och jag märker redan att jag söker mig dit oftare och oftare. Mamma följde också med.
Vi gick och pratade och allt var frid och fröjd.
Tills jag tittade på Paavo.
Det rann något rött från hans rumpa.
BLOD?!
Jag gick från lugn skogspromenad till MIN HUND HÅLLER PÅ ATT DÖ på ungefär tre sekunder och började redan fundera på att ringa veterinären. Vilket i sig är ett mindre projekt eftersom Paavo är livrädd för veterinärer. Och när jag säger livrädd menar jag verkligen livrädd.
Men Paavo själv? Han verkade hur nöjd som helst.
Vi fortsatte en liten bit medan jag höll stenkoll på honom och då märkte jag att det röda egentligen såg lite… lila ut.
Och då slog det mig.
Paavo hade ätit lingon dagen innan.
Jaha.
Så där stod jag mitt i naturen och hade precis hunnit planera ett akut veterinärbesök över lite lingonbajs.
Mysteriet löst, haha.
Vid 32 blev jag tydligen äntligen vis
Följande dag gick vi samma runda igen. Vädret var fint, luften frisk, Paavo doppade tassarna i vattnet och mamma var med igen.
Och plötsligt kände jag något konstigt längst bak i munnen.
Nämen…
Det kan väl inte vara?
Grejen är att tre olika tandläkare har sagt till mig att jag inte kommer få några visdomständer. Senaste röntgenbilden togs dessutom för mindre än två år sedan.
Och ändå.
Där längst bak på vänster sida i underkäken hade någonting plötsligt börjat ploppa upp.
En visdomstand.
Vid 32.
Har jag äntligen blivit förståndig?
Är DET HÄR tecknet från universum som jag bad om?
För alltså… ett nytt jobb hade varit betydligt enklare att tolka, men okej universum. Jag tar väl tanden.
Kanske är det här också livet
Och ungefär så såg veckan ut.
Böcker, bloggande, långa promenader och lugna stunder blandades med några mindre meltdowns. Jag fick nej från ett jobb jag verkligen ville ha. Några lovande Hinge-chattar dog den mystiska Hinge-döden och jag tror dessutom att jag lyckades skrämma bort ännu en man genom att berätta lite om min nuvarande livssituation.
Men alltså… I get it, I get it. Vissa dagar skrämmer den ju mig också.
Däremellan hittade jag vita fjädrar överallt och försökte tolka dem som tecken från universum, Paavo åt lingon och jag fick tydligen en visdomstand. Så ja. Det känns ibland som att absolut ingenting händer i mitt liv, samtidigt som det tydligen händer något hela tiden, haha.
Och när jag tänker på det är det kanske precis det här jag ville skriva om när jag startade bloggen. För jag märker hur lätt jag fortfarande hamnar i tanken att livet börjar sen. När jag får ett jobb. När jag träffar någon. När ekonomin känns bättre. När jag vet var jag ska bo. När jag äntligen vet vad fan jag håller på med.
Men livet är ju också allt det här som händer medan jag väntar.
Jag vet fortfarande inte om jag ska stanna här, flytta någon annanstans, hitta drömjobbet, bygga upp bloggen till något större eller göra något helt annat som jag inte ens tänkt på ännu. Och jag har fortfarande ingen aning om vad de där jäkla fjädrarna försökte säga mig.
Men vet du vad? Jag tror inte att jag behöver veta det heller.
Jag fortsätter väl helt enkelt och ser vad som händer.
En promenad, en jobbansökan, en kaffekopp och tydligen en ny visdomstand i taget. Wish me luck, med den här takten lär jag behöva det, haha. Vi hörs snart igen, ta hand om dej!
