Jag tror att jag håller på att släppa masken
Hej där min vän. Jag sitter just nu på Espresso House med årets första pumpkin spice framför mig och alltså… MUMS. Jag har längtat efter den här dagen orimligt mycket haha. Det är något med första klunken som känns som det officiella startskottet på hösten.
När jag sitter här med min kopp fick jag plötsligt en märkligt lugn känsla. Som att jag kanske är precis där jag ska vara just nu. Inte för att mitt liv plötsligt är fixat, absolut inte haha, men jag har tänkt mycket den senaste tiden på om livet kanske inte alltid handlar om att göra mer, uppnå mer och bli mer.
Tänk om det ibland handlar om att våga vara lite mer av den man redan är? Utan att först göra den personen lite mer imponerande, lite mer lyckad eller lite enklare att tycka om.
Masken vi går omkring med
Jag har tänkt mycket på de där små maskerna vi människor bär på. Inte bokstavliga masker förstås, även om det hade gjort Hinge betydligt mer spännande, haha. Jag menar de där versionerna av oss själva som vi visar upp för att bli omtyckta, accepterade eller tagna på allvar. Och jag är definitivt skyldig till det här.
Jag märkte det extra tydligt nu när jag börjat doppa tårna i dejtingvärlden igen. Det finns fortfarande en liten del av mig som vill presentera den mest attraktiva versionen av mitt liv. För alltså: Hej! Jag är 32, arbetssökande och bor för tillfället hemma i mitt gamla barndomsrum. Hur är läget? Vilken catch.
Ibland märker jag därför att jag blir lite rädd för att berätta för mycket. Om min situation, om vad jag faktiskt vill ha från ett förhållande, om mina drömmar, om att jag vill ha familj och allt det där som kanske får någon att tänka nej tack. Och då kommer den där gamla reflexen ganska snabbt. Var lite chillare. Säg inte allt ännu. Gör dig lite lättare att tycka om.
Men sedan stoppade jag mig själv. För vad fan håller jag på med? Om jag börjar redigera mig själv redan innan någon ens hunnit lära känna mig så gör jag ju exakt samma sak igen.
När man försöker bli lättare att älska
I mitt senaste förhållande anpassade jag mig alldeles för mycket. Inte för att någon tvingade mig till det, utan för att det verkar vara något jag lätt gör. Jag kompromissar lite här, flyttar en gräns där och tänker äh, det där är väl inte så viktigt ändå. Tills man en dag inser att man gått omkring i sitt eget liv som med en skjorta åt fel håll. Det fungerar, men det sitter fan inte bekvämt.
Och kanske är det därför jag märker så tydligt nu när små delar av den där masken börjar falla av. Lite i taget. Jag vill inte längre försöka övertyga någon om att tycka om mig genom att först redigera bort delar av mig själv. Om någon ska lära känna mig nu får de väl lära känna mig, och den version av mig som finns här just nu. För om någon springer åt andra hållet när mitt liv är lite på botten, så behöver de inte heller komma tillbaka när jag står på toppen.
Och visst, det betyder antagligen också att vissa människor kommer tänka nej tack. Men kanske är det faktiskt hela poängen.
Men masken har inte bara funnits i kärlek
Ju mer jag tänkt på det här, desto mer har jag insett att jag gjort lite samma sak på jobbet. Jag har alltid varit duktig på att vara duktig. Jag har gett 110 procent, tagit ansvar och sagt ja när någon frågat om jag kan göra lite mer. Och när någon märkt att jag klarar det har jag fått ännu mer ansvar. Och vad har jag gjort då? Tackat ja, förstås.
För någonstans har det funnits en ganska stark koppling i mitt huvud mellan att klara mycket och att vara värdefull. Så jag har klarat lite till. Och lite till. Och lite till. Tills jag stressat skiten ur mig. Sedan har jag velat börja om någon annanstans. Nytt jobb, ny energi, nu jävlar. Och efter ett tag samma visa igen.
När jag ser tillbaka på det nu börjar jag undra om också det varit en sorts mask. Den duktiga versionen av mig. Hon som fixar det, som kan ta lite till och som absolut inte behöver säga nej, det där blir faktiskt för mycket för mig.
Och vet du vad? Jag börjar bli ganska trött på henne.
Vem försöker jag egentligen imponera på?
Det här är kanske det konstigaste. För vem är det egentligen jag försökt bevisa allt det här för?
Jag har länge haft en bild av att jag skulle ut i världen och göra någonting STORT. Jag skulle resa, bygga karriär, utvecklas, hitta nästa grej och bli någon slags ännu bättre version av mig själv. Till och med när jag började med yoga och spiritualitet lyckades jag på något sätt skapa en ny version att leva upp till. Någon super-yogi som reste runt världen, var lugn och upplyst och antagligen aldrig hade en dålig dag eller åt chips ibland till middag.
Och det är nästan lite komiskt när jag tänker på det. För till och med när jag försökte hitta mig själv lyckades jag skapa ännu en person jag trodde att jag borde bli.
Kanske är det därför den här perioden i mitt liv har känts så konstig. Så många av de saker jag tidigare kunde använda för att beskriva vem jag var har liksom skalats bort eller förändrats. Och när alla de där versionerna börjar falla bort återstår en ganska obekväm fråga:
Vem fan är jag när jag inte försöker vara imponerande?
Men vad vill jag egentligen?
Jag vet inte riktigt ännu. Och kanske behöver jag inte veta. Men jag märker att jag blivit bättre på att ställa en annan fråga än tidigare. Inte bara kan jag klara det här? För sanningen är att jag förmodligen kan klara ganska mycket om jag pressar mig själv tillräckligt hårt. Utan snarare:
Vill jag det här? Och mår jag faktiskt bra av det?
Det gäller jobb, relationer, drömmar och alla de där idéerna jag haft om hur mitt liv borde se ut vid det här laget. Jag behöver inte bevisa för någon – inte ens för mig själv – hur mycket jag klarar av.
Jo, Jag drömmer fortfarande stort, men jag kanske bara har börjat bli ärligare med vad jag faktiskt drömmer om, istället för att försöka passa in i bilden av personen jag trodde att jag borde vara.
Och kanske är det egentligen så enkelt: att sluta fråga hur ser mitt liv ut för andra? och börja fråga: Hur känns det att faktiskt leva det?
Och så tillbaka till verkligheten
Det roliga är att alla de här tankarna kom ungefär samtidigt som min visdomstand bestämde sig för att ploppa upp vid 32. Så jag väljer naturligtvis att tolka det som att jag äntligen blivit vis. Det finns ingen annan rimlig förklaring, haha.
[[ RELATERAT INLÄGG: En helt vanlig vecka med tecken från universum, livskris & lingonbajs ]]
Så ja. Det var tydligen vad årets första pumpkin spice fick mig att fundera på. Jag beställde förresten också en avokadobagel till kaffet och satt där och kände mig ganska nöjd med livet, tills jag insåg att ett salladsblad hade fastnat mellan tänderna. Ungefär samtidigt fick jag ögonkontakt med en snygg man som också satt och jobbade där, så jag gjorde förstås det enda rimliga och log mot honom.
Jajamensan, med salladen fortfarande mellan tänderna.
Vilket sexigt salladsmonster han måste ha tänkt. Så ja. Kanske är masken redan på väg av snabbare än planerat, haha.
Puss och kram, ta hand om dej. Vi hörs i nästa inlägg.
