Jaha… då var jag arbetslös. Hur hamnade jag här?
Hej där! Hoppas att du har det bra. Jag tänkte att vi idag skulle prata om något som jag helt ärligt aldrig trodde skulle hända mig. Nämligen att bli arbetslös…
Om någon hade sagt det till mig för två år sedan att jag en dag skulle sitta hemma och skicka arbetsansökningar varje dag hade jag nog bara skrattat och sagt: “Nej du, det där kommer aldrig hända mig.” Men… här är vi. Och vet du vad? Jag frågar faktiskt mig själv ibland exakt samma sak som du kanske gör nu:
Hur *** hamnade jag egentligen här?
För ungefär ett år sedan… okej, närmare ett och ett halvt år sedan, sa jag upp mig från mitt jobb för att satsa på något jag drömt om länge. Men orsaken bakom det beslutet var egentligen mycket djupare än så.
Jag var inte lycklig.
Jag kände att jag började må sämre och sämre, och någonstans visste jag att om jag inte gjorde en förändring skulle det inte sluta bra. Jag behövde tid. Jag behövde utrymme. Och framför allt behövde jag en paus från kundservice – ett yrke jag jobbat inom större delen av mitt vuxna liv.
Jag hade ingen bombsäker plan. Månaderna innan hade jag börjat hålla yogaklasser och blivit helt uppslukad av idén att bygga ett eget varumärke inom holistisk hälsa och yoga. Jag hade så många idéer att det nästan sprutade ur öronen på mig. Onlinekurser, YouTube, sociala medier, blogg, meditationer… hela faderullan.
Jag såg framför mig hur fantastiskt det skulle vara att vara min egen chef. Att bestämma över mina dagar, skapa något från grunden och få jobba med något jag verkligen brann för. Äntligen skulle jag få “escape the matrix”, haha, som jag hade drömt om det så länge.
Och yikes… till slut vågade jag faktiskt lyssna på min galet stora dröm, och på något sätt kändes det så jäkla rätt. Jag hade pirr i hela kroppen den dagen jag gick in på min chefs kontor och sa: “Ja, jag säger upp mig.”
Drömmen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig…
De första månaderna var fantastiska. Jag var så motiverad att jag nästan hoppade upp ur sängen varje morgon för att jobba på mitt lilla projekt. Det kändes som att jag äntligen var på väg mot något jag drömt om så länge.
Men månaderna gick, och ganska snabbt insåg jag något ironiskt. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb för att få mer frihet och mer tid till livet. Istället jobbade jag nästan jämt.
Med min ADHD-hjärna blev det nästan omöjligt att veta när arbetsdagen egentligen var slut. Jag satt framför datorn och redigerade videor, gick kurser, planerade nästa projekt och försökte hela tiden komma på hur jag kunde göra allting lite bättre – och samtidigt funderade jag på nya sätt att få in pengar.
Jag hamnade i en kreativ bubbla som till en början kändes fantastisk, men som efter hand blev väldigt ensam. Samtidigt hade jag ett konstant dåligt samvete över att jag alltid “borde” göra lite till. En video till. Ett blogginlägg till. Ett nytt projekt. Jag kunde aldrig riktigt stänga av.
Jag var nästan besatt av att få det att fungera. Kanske för att bevisa för mig själv – men också lite för andra, att jag faktiskt klarade det.
Till slut började jag känna igen den där välbekanta känslan. Stressen kom tillbaka. Ångesten blev starkare. Trots det gjorde jag det enda jag visste hur man gör.
Jag tryckte gasen i botten ännu en gång…
Till slut började kroppen säga ifrån. Jag såg tecken på utmattning, mådde sämre och sämre, och en dag gick det bara inte längre…
Jag trodde att jag saknade frihet. Egentligen saknade jag människor.
Ju längre tiden gick, desto mer märkte jag hur ensam jag faktiskt hade blivit. Medan det kändes som att alla andra var ute och levde sina liv satt jag framför datorn och försökte få min dröm att fungera. Jag var övertygad om att om jag bara kämpade lite hårdare skulle det vända.
Men det gjorde det inte.
Till slut tog mitt lilla företag, min “drömm” mer energi än det gav. För ungefär en månad sedan tog jag därför ett av de svåraste besluten jag fattat.
Jag stängde ner allt.
Jag minns fortfarande hur jag satt framför datorn när frågan dök upp:
“Är du säker på att du vill avsluta företaget?”
Det kändes nästan som att ge upp en dröm.
Men när jag väl tryckt på knappen hände något oväntat.
Jag kände mig… lättad.
Och då insåg jag något. Jag hade hela tiden trott att det var friheten jag längtade efter. Men det var det inte… Inte mera iallafall.
nu saknade människor.
Jag saknade kollegor. Jag saknade att säga “God morgon!”, kaffepauserna, småpratet om helgen och känslan av att höra till ett sammanhang. Det är märkligt hur mycket man kan sakna de där små sakerna när de plötsligt inte längre finns. Och för första gången på väldigt länge började jag faktiskt längta tillbaka till ett vanligt jobb. Inte bara för lönen, utan för människorna, gemenskapen och känslan av att få vara en del av ett team igen.
Så när jag anmälde mig som arbetssökande var jag faktiskt ganska hoppfull. Jag tänkte att det nog skulle gå rätt fort att hitta ett nytt jobb. Jag har ju ändå jobbat med lite av varje genom åren. Jag har stått i kassan i matbutik, varit receptionist i England, jobbat som barista på Nya Zeeland, arbetat många år inom kundservice och dessutom pratar jag flytande svenska, finska och engelska. Tidigare har jag haft ganska lätt att få jobb. Så jag tänkte helt enkelt att några ansökningar skulle räcka.
Oj… så fel jag hade.
Ganska snabbt märkte jag att arbetsmarknaden inte alls ser ut som den gjorde för bara några år sedan. Jag har sökt allt från jobb inom kundservice till lagerjobb, butiker och packningsjobb. Jag har verkligen försökt hålla ett öppet sinne. För ärligt talat – jag vill bara jobba igen.
Det som förvånade mig mest? Av alla ansökningar jag skickat har jag bara blivit kallad till en intervju.
En.
Och då började jag verkligen förstå hur tufft det är att vara arbetssökande idag i Finland var jag bor.
Men låt oss prata om hur det faktiskt är att vara arbetslös
Jag tror att många tänker att det kanske är lite skönt i början. Att man får sova ut, ta det lugnt och njuta av några lediga veckor. Jag önskar nästan att det hade känts så… För mig har det varit precis tvärtom.
Det stressigaste är faktiskt inte att skriva ansökningarna. Det går ganska snabbt. Jag öppnar Duunitori ungefär tio gånger om dagen, letar efter något som passar och skickar iväg mitt CV så fort jag hittar något intressant.
Det svåra börjar först när jag tryckt på “Skicka”.
För då börjar min hjärna jobba övertid… Säg att jag söker ett jobb i Helsingfors. Fem minuter senare ser jag redan på lägenheter nära jobbet och räknar ut hur lång pendlingen skulle bli och försöker bestämma vilket område som verkar mysigast.
Tio minuter senare har jag kanske redan öppnat Hinge och ändrat min plats där också. Man vet ju aldrig. Kanske mitt livs kärlek råkar bo precis där, haha. Hopplös romantiker, jag vet.
Sedan fortsätter hjärnan…
Vilken yogastudio ska jag gå till? Vilket café kommer bli mitt stammisställe? Hur kommer mina dagar att se ut?
Jag har i princip redan flyttat dit. Och det roligaste av allt? Företaget jag sökte jobbet hos har förmodligen inte ens hunnit öppna min ansökan ännu, haha. De har ingen aning att jag ens finns och jag planerar hela mitt liv runt jobbet.
När jag sedan går och lägger mig fortsätter hjärnan… I drömmen jobbar jag redan där. Jag känner alla kollegor, kan arbetsuppgifterna utantill och har förmodligen redan varit anställd i tio år. Kanske har jag till och med blivit månadens medarbetare fyra gånger och vet exakt vilken kaffekopp som är min i personalrummet. Sedan vaknar jag nästa morgon helt slut. Som om jag redan hunnit jobba en hel arbetsvecka.
Och vad gör jag medan jag dricker morgonkaffet?
Japp.. Jag öppnar Duunitori igen. Och hela cirkusen börjar om från början, med följande arbetsplats.
Telefonen som aldrig ringer
Det värsta är nästan telefonen. Varje gång den ringer hoppar hjärtat till och jag tänker: “Jaa! Nu är det min tur!” Sedan tittar jag på skärmen… och det är mamma. Eller en kompis.
“Nå? Har du hört något?”
Nej.
Inte idag heller…
Och nu kommer kanske den mest absurda delen av hela den här historien.
En dag satt jag och scrollade bland platsannonser när jag såg att någon sökte erotiska dansare. Ingen utbildning eller tidigare erfarenhet krävdes. Och vet du vad min första tanke var?
“Ja… kanske ett sådant här jobb är det enda jag duger till.”
Det säger nog en hel del om hur ängslig och desperat man kan bli efter ett tag. Inte för att jag har något emot människor som jobbar med sådant – fint för dem! De är säkert jätteviga, i gott skick och har en kroppskontroll jag bara kan drömma om. Men det är definitivt inte jag…
Det behövs faktiskt bara ett ja
Trots allt försöker jag hålla hoppet uppe.
Vissa dagar känns det som att jag kommer få ett jobb redan imorgon. Andra dagar känns det som att telefonen aldrig kommer ringa. Jag tror att de flesta som varit arbetssökande känner igen den där berg- och dalbanan.
Men mitt i allt försöker jag påminna mig om en sak.
Det behövs faktiskt bara ett enda ja.
En intervju.
Ett telefonsamtal.
Ett mejl.
Det är allt som krävs för att livet plötsligt ska ta en helt ny riktning.
Så tills dess fortsätter jag skicka ansökningar, dricka lite för mycket kaffe och försöka att inte flytta till en ny stad i huvudet innan någon ens hunnit läsa mitt CV.
Om du också är arbetssökande just nu vill jag bara säga att du inte är ensam. Jag vet hur tungt det kan kännas. Hur hoppet kan komma och gå från en dag till en annan. Men ge inte upp. Fortsätt söka. Fortsätt tro på att rätt möjlighet dyker upp, även om den låter vänta på sig.
Och vem vet…
Kanske är det just idag som telefonen ringer.
Har du någon gång varit arbetslös eller gått igenom ett jobbsökande som varit tuffare än du trodde? Berätta gärna i kommentarerna. Jag skulle verkligen vilja höra din historia.
Vi hörs i nästa inlägg. Ha det bra!
