Girls night i Helsingfors och frågan: var fan träffar man män nuförtiden?
Efter en stressig vecka vaknade jag på lördagsmorgonen 7.30 av alarmet. Jag pustade, tryckte på snooze en gång, sedan en gång till och tydligen några gånger till efter det, för så höll jag på i ungefär en halvtimme. Neee, jag orkar inte, tänkte jag. Ännu en natt utan ordentlig sömn…
Till slut sträckte jag på mig, gav min hund som sov bredvid mig en kärleksfull puss på pannan och släpade mig upp ur sängen. På väg in till köket suckade jag högt för mig själv och konstaterade att det nog skulle behövas extra mycket kaffe idag. Precis när jag tryckt igång kaffet kom mamma in i köket och frågade om jag hade sovit något bättre.
Jag tittade på henne och hon behövde nog egentligen inget svar. “Neee. Och hur fan ska jag få någon fiilis och orka idag?” mumlade jag. För ärligt talat hade jag ingen lust alls att åka någonstans. Jag var trött, hade alldeles för mycket snurrande i huvudet och ville helst krypa tillbaka under täcket bredvid Paavo, och stanna där resten av dagen.
“Det gör nog bra för dig att komma ut bland folk lite”, sa mamma. “Och dessutom får du träffa dina kompisar.”
Och ja… hon hade ju rätt. För idag skulle jag till Helsingfors på en efterlängtad girls night med två av mina äldsta vänner. En kväll vi faktiskt hade planerat i nästan en månad. Så det var bara att dricka kaffet, släpa mig in i duschen och försöka hitta någon slags festfiilis.
Papiljotter, rakning och andra olympiska grenar
Vi hade planerat den här kvällen i länge och planen var att äntligen besöka den berömda Mummotunneli (Mormorstunneln för er som inte talar finska, haha) , eftersom det tydligen är the place to be på sommaren. Det är som en liten gata med flera pubar och musik, och dessutom är det K25. Underbart, tänkte jag. Kanske slipper jag känna mig 87 år gammal bredvid 18-åringar som dansar som galningar på borden.
Jag hoppade in i duschen och vred upp vattnet nästan så varmt det gick. Jag hade några små testflaskor med Kérastase-schampo och balsam som jag fått hos frisören veckan innan, så där stod jag och luktade dyr frisörsalong och började faktiskt känna mig lite mer som en människa igen.
Sedan var det dags att raka benen. Kan vi prata om hur rakning av ben tydligen blir en allt större fysisk prestation för varje år man blir äldre? När jag var yngre lyfte jag bara upp ena benet och rakade. Klart. Nu känns det som en jävla cirkusställning varje gång. Antingen börjar ryggen krampa, benet protesterar eller så står jag där och svettas fastän jag redan befinner mig I DUSCHEN. Stressigt, stressigt…
Efter duschen smörjde jag in mig från topp till tå. Man vet ju aldrig, kanske hittar jag mannen i mitt liv ikväll, så jag ville ju åtminstone dofta gott och känna mig fresh. Måste ju vara beredd ifall universum äntligen bestämmer sig för att leverera, haha.
Sedan gjorde jag sminket och satte håret i papiljotter. Jag hade till och med övat kvällen innan och då hade håret blivit som den perfekta blowouten.
Så självklart, dagen det faktiskt gällde, blev det… ja, skit.
Håret var trassel och kaos överallt. Jag var inte ens särskilt förvånad. Jag tittade på mig själv i spegeln, tittade på klockan och insåg att jag började få bråttom, så det var bara att kamma ut allt, platta håret och springa ut genom dörren medan jag sade till mig själv; de e va de e.
Mot Helsingfors – och 1,50 € i kompensation
Jag tog Onnibus in till Helsingfors och när jag gick längs gången för att hitta min plats såg jag plötsligt ett par bekanta ögon och ett vänligt leende. Där satt min vän. Hon hade hoppat på ungefär femton minuter tidigare, så vi fick hela bussresan tillsammans.
Ganska snabbt kom förstås frågan: “Vad är nytt? Hur mår du?” Och ja, hon är också en av de människor jag inte har något filter med, så jag berättade som det var. Att jag knappt sovit på hela veckan, att jobbsökandet stressar skiten ur mig och att jag inte riktigt känner mig på topp just nu men försöker. Sedan berättade hon att hon också sovit dåligt, av helt andra orsaker visserligen, men ändå. Skönt, tänkte jag. Då är vi åtminstone två trötta människor som ska försöka hitta festfeelingen tillsammans.
När vi steg av i Helsingfors började förstås kvällens första akuta uppdrag: hitta en toalett. Varför är det ALLTID det största problemet när man ska någonstans? Inte vart ska vi gå eller vad ska vi göra, utan VAR FINNS TOAN? Efter att den krisen var löst gick vi för att äta pizza i Kampen på ett ställe med superfin utsikt.
Vi beställde varsin Margherita och väntade. Och väntade. Människor som kommit efter oss fick sin mat och vi blev både hungrigare och surare. Efter ungefär 45 minuter kom en servitör fram och frågade om allt var okej. När vi berättade att vi fortfarande inte fått någon mat bad hon jättemycket om ursäkt och sa att något tydligen gått fel, men att vi självklart skulle få rabatt.
Fem minuter senare kom pizzorna och HERREGUD vad gott det var när man nästan hunnit börja äta servetten. När notan sedan kom såg vi vår kompensation för 45 minuters väntande: 1,50 euro rabatt. Nämen vafan, that’s it?
Vi tittade på varandra och började skratta, men sa inget. Huvudsaken var väl att magarna var mätta och att vi kunde fortsätta kvällen.
Vänner man vet att man har för livet
Efter maten fortsatte vi till vår andra vän, som vi också skulle sova över hos. Hon väntade på oss vid metrostationen och vi kramade om varandra när vi såg henne. De här två är sådana vänner som jag skulle kunna gå flera år utan att träffa och när vi väl ses känns det ändå som att det var igår. Jag älskar sådana vänskaper. Då vet man på något sätt att man har varandra för livet.
Vi fick se hennes och hennes fästmans nya lägenhet, satt och pratade om livet och sprang ut på cigarett emellanåt. Ja, jag är tydligen fortfarande feströkare. Inte direkt något jag är stolt över, men jaaa… det är vad det är.
Efter några drinkar började vi dessutom bli lagom fnittriga, högljudda och redo att ta oss in mot stan.
Mummotunneli… eller inte, that’s the question
Vi började med en drink och jag beställde en Baileys coffee, eftersom jag tydligen tänkte att alkohol + koffein var exakt vad min redan trötta kropp behövde. Sedan gick vi mot Mummotunneli. Jag hade aldrig varit där tidigare och var faktiskt lite spänd på att äntligen se vad all hype handlade om.
Och så såg vi kön.
Alltså… KÖN.
Det var inte fem personer eller ens tjugo, utan det såg ut som att halva Helsingfors hade fått exakt samma idé som vi. Vi tittade på kön, sedan på varandra och konstaterade ganska snabbt att vi inte tänkte spendera de kommande en och en halv timmarna av vår girls night stående där.
Så vi drog vidare till baren Ihku istället, där vi varit på vår förra girls night. Där var det ingen kö alls och vi kom in direkt. Vilket först kändes perfekt, tills vi insåg att det kanske fanns en orsak till att det inte var någon kö, haha.
Det var lugnt. Väldigt lugnt… Alltså nästan ghost town-varning.
Vi beställde varsin drink och väntade på att mer folk skulle dyka upp, men det gjorde de inte riktigt. Några människor dansade och vi gjorde också vårt bästa i ungefär en timme, men det kändes lite stelt. Musiken var ingen höjdare och om jag ska vara ärlig tror jag att vi alla tre mest var trötta.
Och förstås började jag göra det jag tydligen gör alltid nuförtiden när jag går ut: scanna rummet efter potentiella män., haha.
Jag tittade åt vänster. Nej. Åt höger. Nej. Bakom mig? Absolut inte.
Det kändes som att 90 procent av lokalen var kvinnor. Några män såg helt trevliga ut men dansade redan med någon annan, och resten såg ut som att de behövde vatten, en kebab och åtta timmars sömn betydligt mer än de behövde mitt telefonnummer.
Jaha. Mannen i mitt liv, eller min lördag befann sig tydligen inte på Ihku den kvällen heller..
Men vi var ju egentligen där för att umgås med varandra, och det gjorde vi. Vi dansade, skrattade och gjorde vårt bästa tills vi till slut gav upp.
Nu fanns det bara en sak kvar.
McDonald’s.
Men seriöst… var fan träffar man män nuförtiden?
Vi hämtade mat och satte oss ute på en bänk, och någonstans mellan franskisarna (pommes frites för er som inte talar finlandssvenska) och väntandet på taxin började vi prata om mitt dejtingliv. Eller kanske snarare bristen på det.
“Du kanske är för kräsen”, sa den ena.
Och kanske är jag det, men grejen är att jag faktiskt vill vara kräsen. Inte på det sättet att någon måste vara perfekt eller uppfylla en lista med 48 olika krav, men jag vill inte välja någon bara för att slippa vara ensam.
Den andra sa att jag ju kunde träffa män bara för att ha roligt och inte ta allting så seriöst. Sex utan känslor och hela den biten. Och absolut, fungerar det för någon annan så kör hårt. Men jag vill inte det. Jag vill ha något äkta.
Samtidigt insåg jag där på bänken att jag kanske inte direkt gör det särskilt lätt för kärleken att hitta mig heller. Jag är fortfarande rädd för att börja dejta igen efter att ha blivit heartbroken tidigare, och någonstans känns det tryggare att hålla mig undan. Så länge jag håller dörren stängd kan ingen krossa mitt hjärta. Problemet är bara att ingen kan komma in heller…
Okej universum, var gömmer han sig då?
Och ja, där satt jag med mina halvätna franskisar, 32 år gammal och hade en mindre existentiell dejtingkris efter en utekväll som egentligen bara skulle handla om att dansa med mina kompisar. Väldigt on brand för mig på sistone, om jag ska vara ärlig.
För jag vill ju träffa någon. Inte nödvändigtvis för att jag måste bocka av någon ruta om att man “ska” vara i ett förhållande vid en viss ålder, utan för att jag faktiskt längtar efter att hitta min person. Någon att dela livet och vardagen med. Okej, jag erkänner… jag börjar också bli lite trött på att vara den enda singeln bland kompisarna, haha. Men där och då insåg jag också att jag kanske faktiskt måste börja våga lite mer. Sätta ut mig själv, släppa in människor och ge någon chansen att lära känna mig på riktigt. Yikes.
Och jag tror, eller åtminstone hoppas, att det hjälper att skriva om det här på bloggen. För nu har jag ju sagt det högt. Då blir det lite svårare att fortsätta gömma mig, haha.
Så nu vill jag höra tips av dig: var fan träffar man människor i den här åldern om man inte gillar dejtingappar?!
För klubben verkar inte direkt vara svaret heller, haha. Jag gillar inte riktigt hela grejen med att välja människor utifrån några bilder, men tydligen kan jag inte heller sitta hemma i mjukisbyxor och vänta på att någon ska knacka på dörren.
Om han inte jobbar på Wolt förstås., men chansen är ganska liten..
Puss och kram, vi hörs!
