Raseborg Summerfest – husbilsliv, festivalkänsla och lite för mycket kaos
Hej från en väldigt trött jag, haha. Jag sov 11,5 timmar i natt och känner mig ändå lite seg idag, men det är kanske inte så konstigt. Igår kom jag nämligen hem från Ekenäs efter ett dygn fyllt av husbilsliv, festival, vin, dans, lite kaos och en väldigt förvirrad jag mitt bland hundra identiska husbilar klockan två på natten...
Jag och tre vänner var på Raseborg Summerfest, och jajamensan, du ska få följa med. Från stunden då en husbil rullade in för att plocka upp mig till stunden då jag satt på vägen hem med Hinge öppet i telefonen och flottig Hesburgermat i famnen. Är du redo?
Raseborg Summerfest – årets första och sista festival
Jag vaknade vid åttatiden och sträckte på mig. Idag var det festivaldags, yayy! Raseborg Summerfest ordnas varje sommar i Ekenäs, men jag hade faktiskt aldrig varit där tidigare. Däremot hade jag varit på Popkalaset som ordnades tidigare, och då var det oftast två dagar. Numera måste jag ändå säga att en endagsfestival låter ganska perfekt. En dag av fest och sedan hem och återhämta sig i ungefär en vecka efteråt.
Det här skulle dessutom bli årets första och troligtvis sista festival för mig, så jag var faktiskt riktigt taggad. Mina kompisar skulle plocka upp mig med husbilen vi hyrt vid elvatiden, så jag åt morgonmål, hoppade in i duschen och började göra mig redo.
Vi hade förresten haft riktig tur och lyckats få tag på en husbil i sista minuten till ett väldigt bra pris. Så från att först ha pratat om att tälta skulle vi nu plötsligt glida in på campingen med ett helt hem på hjul, haha.
Smink: check. Håret lockat, för att fem minuter senare tänka ähh och sätta fast det istället: check. Packning: check. Tre olika outfits eftersom jag förstås inte kunde bestämma mig: check. En flaska vin och några öl: check. En puss till Paavo innan jag stängde dörren: check.
Sedan började jag gå mot upphämtningsstället med mina alldeles för tunga väskor. Vinden blåste i håret och jag märkte att jag gick där och log för mig själv. Vilken tur att jag bestämde mig för att följa med ändå.
För ärligt talat kändes det som exakt det jag behövde. Min själ törstade efter att bara få ha roligt en stund. Lyssna på musik, träffa nya människor, skratta, dansa och känna lite riktig sommarfiilis. Inget grubblande över livet. Bara ha roligt.
Ja… ni kan säkert redan ana hur bra den planen gick…
Vårt gigantiska hem på fyra hjul
Det tog inte länge innan jag såg husbilen komma körande och började skratta.
Den var GIGANTISK.
Alltså betydligt större än jag hade föreställt mig. När dörren öppnades och jag fick se vårt hem för natten tänkte jag bara vauu. Och tack gode gud för att vi inte körde på originalplanen och tältade. Det här kändes plötsligt väldigt lyxigt.
Vi gjorde ett snabbt stopp vid butiken och sedan var det dags att hit the road. Musiken på, första vinglasen upphällda och fiilisen på topp. Nu kör vi!
Efter ungefär två timmar kom vi fram till campingen och till vår stora lättnad fanns det plats för husbilen. Vi hade varit lite nervösa över att allt skulle vara fullt, men nope – vårt hem på hjul fick plats. Vi ställde fram bord och stolar utanför och satt där som fyra mycket stolta och erfarna husbilsmänniskor trots att vi absolut inte hade någon aning om vad vi höll på med, haha.
Där satt vi en stund i solen, drack vin och pratade medan vi sprang in och ut ur husbilen för att byta kläder och fixa oss. Vi hade ändå inte hur mycket tid som helst eftersom vi förstås inte ville missa festivalen.
Och VÄDRET! Vi hade sån tur. Solen sken och det var varmt, vilket betydde att jag fick använda den bruna sommarklänningen jag hade köpt veckan innan. Ett litet tecken på att sommaren tydligen inte var över riktigt ännu.
Och så började festivalen
När vi närmade oss området såg vi massor av människor och jag kände direkt hur festivalfiilisen steg ännu några nivåer. Här var alla samlade för samma sak: musik, sommar och en rolig kväll.
Vi gick runt området lite och köpte varsin lonkero. Mango, förstås. Mangolonkero smakar alltid som sommar på burk, MUMS! Sedan satte vi oss en stund, fick några nya bekanta och dansade lite till ABBA-tributen.
Allting började precis så som jag hade föreställt mig.
Och sedan… ja.
Kaos.
Plötsligt var halva vårt gäng någon annanstans och resten hamnade mitt i en situation med en yngre tjej som hade det jobbigt. Jag tänker inte gå närmare in på hennes situation eftersom det inte är min historia att berätta, men ganska snabbt insåg jag att kvällen inte riktigt skulle bli den där bekymmersfria festivaldrömmen jag hade romantiserat i mitt huvud.
Och alltså… varför blir det SÅ OFTA så när man går ut? Man tänker: nu ska vi bara ha roligt! Och universum svarar: HAHAHA, absolut inte. Här får ni lite drama också.
Jag stod där ett tag och såg människorna runt omkring dansa, skratta och njuta och kände hur irritationen började smyga sig på. Inte mot någon särskild egentligen, utan mer över att jag hade längtat så mycket efter en kväll där jag bara fick stänga av hjärnan och ha roligt med mina kompisar.
Men jag har också lärt mig något de senaste åren: jag kan inte bära allas problem...
I slutändan måste vi alla gå igenom vårt eget skit, våra trauman och våra motgångar själva. Vi har alla saker att bearbeta, och även om andra kan stötta oss på vägen kan ingen annan göra det jobbet åt oss.
Jag har tidigare väldigt lätt tagit in andras känslor och försökt hjälpa och fixa tills jag själv nästan blivit helt dränerad. Självklart ska man finnas där när någon behöver en, men jag har också fått lära mig att det finns en gräns mellan att stötta någon och att själv ta över hela deras känslomässiga börda. Iallafall när det handlar om en halvbekant man känt i typ en timme och som högst antagligen inte ens kommer ihåg en följande dag. Då får man faktiskt också lov att backa lite och fortsätta med sin egen kväll.
Så den här gången försökte jag hålla lite avstånd till kaoset. En liten del av mig kände sig nästan kall för det, men samtidigt visste jag att jag inte kunde ta på mig allt som hände runt omkring mig.
Och tack och lov gjorde jag inte det.
För sedan hände det jag hade väntat på hela kvällen.
OCH SÅ HADE VI ÄNTLIGEN ROLIGT
ROXETTE!
Jag och en av mina kompisar, tillsammans med några nya bekanta, sprang nästan fram mot scenen och plötsligt var allt det andra som bortblåst. Vi dansade som galningar, hoppade, sjöng och skrek med till Listen to Your Heart, It Must Have Been Love, The Look och Dressed for Success.
Alltså SÅ ROLIGT.
Jag kunde ha stått där i flera timmar. Jag sjöng tills rösten nästan försvann och för första gången under kvällen kände jag exakt det jag hade längtat efter hela dagen.
Jag kände mig så jävla levande.
Vid något skede började det smådugga, men ingen brydde sig. Nästan tvärtom. Där stod vi bland en massa människor i sommarregnet och sjöng med, och när jag tittade runt omkring mig såg jag hur alla bara var där. I stunden.
Och det slog mig hur fint det egentligen var.
För bland alla de där människorna fanns säkert många med ett krossat hjärta. Många som sörjde. Många som hade ekonomiska problem. Många som inte visste vad fan de skulle göra med sitt liv. Många som hade haft den värsta veckan, eller året på länge.
Men just där och då spelade inget av det någon roll.
Vi dansade. Vi sjöng. Vi levde. Och det kändes så bra!
Det var precis den stunden jag hade behövt hela kvällen. Okej… kanske de senaste månaderna, om jag ska vara ärlig. Att för en stund släppa allt och bara dansa ut allting.
Halloumiburgare, letkajenkka och god natt
Efter Roxette var det Pandora, kvällens sista artist. Vi lyssnade en stund innan vi fick höra att halva gänget redan hade gått tillbaka till husbilen. Jag och en kompis bestämde oss därför för att köpa varsin halloumiburgare och fortsätta mot Knipan – stället man tydligen går till om man fortfarande vill dansa i Ekenäs efter midnatt? Haha.
Och där var det minsann stämning.
Vi dansade letkajenkka – ja, LETKAJENKKA, och shake shake en stund till innan vi till slut tittade på varandra med den där blicken som bara människor över 30 förstår.
“Nu har vi kämpat tillräckligt. Ska vi gå och sova?”
Vi kämpade några minuter till av ren princip och sedan gav vi upp.
Jag tror att vi var tillbaka vid campingen någon gång runt halv två eller två på natten. Vilket kanske inte låter särskilt sent, men hallå. Vi är i 30-årsåldern och hade hållit igång sedan förmiddagen. Jag var väldigt redo att krypa ner under täcket…
Jag hann nästan somna innan kroppen förstås meddelade:
Du måste kissa.
Ähhhh.
Så jag släpade mig upp, gick ut ur husbilen och började promenera mot toaletten som låg en bit bort. Vid det här laget hade jag dessutom fått en rejäl huvudvärk, någon slags blandning mellan vanlig huvudvärk och migrän. Jag hade druckit betydligt mer än jag brukar den kvällen, så ja… eget fel. Jag kunde inte direkt skylla på någon annan.
När jag sedan kom ut från toaletten och skulle gå tillbaka stannade jag.
Öh.
Var fan är vår husbil?
Överallt såg jag bara husbilar. Vita. Stora. Nästan exakt likadana.
Eftersom jag varit så upptagen med min huvudvärk på vägen till toaletten hade jag inte registrerat ett enda landmärke. Och allting såg dessutom helt annorlunda ut i mörkret.
Jag gick ett varv. Sedan ett till.
Nej jävlar.
Där stod jag mitt i natten, småbakis innan jag ens hunnit gå och lägga mig, och försökte räkna ut om jag skulle behöva sova under bar himmel eller bara chansa på en husbil och hoppas att jag inte kröp ner bredvid någon helt främmande familj.
Oddsen kändes ungefär 50/50.
Och DÅ kom jag ihåg att jag hade tagit en bild av registreringsnumret tidigare.
GENI.
Efter lite letande hittade jag äntligen hem och kunde krypa ner under täcket. Note to self: nästa gång tar jag en bild på hela husbilen OCH var fan den står.
Hinge och Hesburger – dagen efter
Följande morgon packade vi ihop och började köra hemåt ganska tidigt. Vi pratade lite om gårdagens kaos och konstaterade att det förstås var synd att inte alla i gänget ens hade hunnit ha särskilt roligt under kvällen. Men ja… vad gör man.
“De e som de e, och de blir som de blir”, konstaterade vi och började skratta.
Det är en replik från sommarteatern Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann på Lurens, som vi alla hade sett, och av någon anledning har uttrycket hängt med sedan dess. Och vet ni vad? Det passar fan till nästan alla situationer i livet. De e som de e, och de blir som de blir.
Sedan kom vi förstås in på en annan mycket viktig observation från gårdagen: vi singlar i gruppen hade inte lyckats hitta en endaste potentiell man under hela festivalen.
Så vad gjorde vi?
Vi tog fram Hinge...
HAHA.
Ja. Jag. Personen som inte tycker om dejtingappar.
Jag hade tydligen aktiverat den redan under festivalen, någonstans när jag insåg att kvällen inte riktigt utvecklades till den romantiska sommarfilm jag kanske undermedvetet hade föreställt mig. Ni vet, träffa någon trevlig Ekenäspojke under Roxette, våra blickar möts i publiken och resten är historia…
Haha. Nope. Inte den här gången heller.
Och eftersom ingen roadtrip dagen efter en festival är komplett utan något flottigt stannade vi förstås på Hesburger. En snabb “Hese heim”, som vi brukar säga. Exakt vad kroppen ville ha just då.
Där satt jag sedan, dödstrött med lökringar i ena handen och telefonen i den andra medan jag swipade höger och vänster på Hinge.
Jag började skratta för mig själv. Tänk om männen på andra sidan appen kunde se mig just nu? Här sitter kvinnan de kanske ska gå på romantisk dejt med: bakfull efter en hel festivaldag, håret åt alla håll, flottiga fingrar och en lökring halvvägs in i munnen medan hon bedömer deras profilbilder.
She’s a catch, boys... A real catch.
Sedan lämnade vi tillbaka husbilen och åkte hemåt. När jag äntligen kom hem var jag så slut att jag tror kroppen tackade mig bara för att jag lade mig ner.
Jag sov 11,5 timmar den natten.
När jag tittade på Garmin-klockan följande morgon trodde jag nästan att jag såg fel. Elva och en halv timme och tydligen dessutom “utmärkt” sömn.
Ja… jag måste ha varit slut, haha.
Det blev inte som jag hade tänkt, men det blev ganska bra ändå
Så där har ni vår Raseborg Summerfest 2026 i ett nötskal. Husbil, vin, sol, mangolonkero (lite för många), oväntat drama, Roxette, lite sommarregn, letkajenkka, en borttappad husbil, Hinge och Hesburger.
Inte riktigt den perfekta festivaldagen jag hade byggt upp i huvudet.
Men när jag tänker tillbaka på helgen är det ändå inte kaoset jag minns mest. Det är den där stunden framför Roxette. När vi stod mitt bland alla människor och sjöng så högt vi kunde, dansade, skrattade och inte brydde oss ett dugg om att det började regna. Just där och då kände jag mig så jävla levande, lätt och glad. Och kanske var det precis det jag hade längtat efter hela tiden.
Jag har nog en tendens att tänka att jag ska börja njuta ordentligt sen. När livet lugnat ner sig. När jobbet löst sig. När ekonomin känns bättre. När kärlekslivet kanske består av något mer än Hinge och en påse lökringar.
Men livet verkar inte riktigt fungera så…
Det kommer alltid finnas något som är lite kaos. Och om man väntar på att allt ska kännas bra innan man tillåter sig själv att ha roligt kan man ju få vänta för evigt, haha.
Så kanske behöver jag bara bli bättre på att ta vara på de där små stunderna när allt annat försvinner och man bara känner: fan vad kul jag har just nu.
Puss och kram, vi hörs snart igen!
