Stugliv, älgflugor och en välbehövlig paus från allt
Hej där! Ahh, vad jag njuter av den här tiden mellan sensommar och höst, när luften blir lite krispigare och de första löven börjar byta färg. ÄLSKAR. Och den här veckan fick jag njuta lite extra när jag åkte till min kompis och mitt gudbarns stuga nära Repovesi för en liten övernattning. Bara stugliv, natur, grillmat, en fartfylld ettåring och tydligen ungefär hela Finlands population av älgflugor. Men vi kommer till dem, haha.
Ibland behöver man bara komma bort lite
Jag har haft lite svårt att sova på sistone. Tankarna har snurrat ganska mycket kring livet och min situation just nu, och av någon anledning blir ju ALLT ungefär 700 gånger mer dramatiskt när man ligger vaken mitt i natten. På dagen kan man tänka ”Äsch, det löser sig nog”, medan hjärnan klockan 02.43 plötsligt är övertygad om att INGENTING NÅGONSIN KOMMER ATT LÖSA SIG. Du vet känslan, haha.
Så när min kompis frågade om jag ville följa med henne och mitt gudbarn till deras stuga behövde jag inte direkt fundera särskilt länge. JAAA. Lite miljöombyte, natur och dessutom kvalitetstid med mitt lilla gudbarn? Packa bilen, vi åker.
En vänskap som hängt med sedan blöjstadiet
Vi åkte iväg på tisdag förmiddag med bilen fullpackad med mat, kläder och ungefär allt man tydligen behöver när en ettåring ska övernatta någonstans. Resan gick snabbt eftersom jag och min kompis hade en hel del att catcha up på. Det här är faktiskt min allra äldsta vän. Vi har känt varandra sedan vi bokstavligen gick omkring i blöjor och har varit med genom varandras upp- och nedgångar, livskriser, relationer och alla möjliga versioner av oss själva genom åren. Och tro mig… det har funnits några versioner, haha.
Nu får jag istället följa med henne i rollen som mamma, och det känns faktiskt ganska speciellt. När vi svängde in på den lilla stugvägen kände jag nästan direkt hur hela kroppen började slappna av lite. Jag hade varit där en gång tidigare och visste vad som väntade: absolut ingenting.
Och jag menar det på bästa möjliga sätt. Inga grannar precis bredvid, inget trafikbrus och ingenstans man måste vara. Bara skog, natur och en liten stuga mitt ute i ingenstans. Jag öppnade bildörren, drog in den friska luften och tänkte direkt: Ahhh. Vad skönt att vara här.
Att se världen genom en ettårings ögon
Efter att vi packat upp åt vi en lätt lunch ute i solen medan lillemannen hade betydligt viktigare saker för sig. Jordgubbar, fjärilar, blommor, spindlar, gräs… typ allt. Och det slog mig hur fint det faktiskt är att följa med ett litet barn som upptäcker världen.
Allt är liksom VAUUU.
En fjäril flyger förbi? Vau.
En blomma? Vau.
Något litet kryp på marken? VAUUU.
Samtidigt sitter vi vuxna där och tänker på jobb, pengar, framtiden, vad vi ska laga till middag och någon pinsam sak vi sade 2017. Barn har verkligen något som vi vuxna verkar vara väldigt bra på att träna bort: förmågan att bara vara helt fascinerade av det som händer precis framför dem.
Mitt gudbarn är dessutom i en så rolig ålder just nu. Det är full fart från morgon till kväll, han går omkring med sina små steg, pekar, visar saker och har konstant något nytt projekt på gång. Och nej, han är definitivt ingen blyg liten typ, haha. Han har fullt upp med att utforska världen och verkar samtidigt tycka att vi vuxna borde hänga med i exakt samma tempo.
Det här är väl egentligen mökkilife?
Eller stugliv, som man väl egentligen borde säga på svenska. Men som finlandssvensk känns mökkilife på något sätt mycket mer rätt, haha. Det är något speciellt med hela grejen – att åka ut till en stuga mitt i ingenstans och plötsligt inte ha särskilt mycket att göra.
Det roliga är att dagen gick hur snabbt som helst trots att vi egentligen inte gjorde någonting särskilt. Min kompis klippte gräset en stund, vi lekte med lillemannen, satt ute, pratade, grillade, åt och bara njöt. Och… det var typ det.
Men är inte det precis vad mökkilife – eller stugliv då – ska vara? Att för en gångs skull inte behöva maximera dagen. Ingen lista på sevärdheter, inga tider att passa och ingen känsla av att ”nu borde vi hitta på någonting”. Man bara är.
När kvällen kom märkte jag redan runt åttatiden att jag började bli riktigt trött. Jag hade sovit dåligt nästan hela veckan, så istället för att bli irriterad över att jag höll på att somna blev jag nästan löjligt glad. YES. JAG ÄR TRÖTT. Kanske är hemligheten bakom god sömn helt enkelt att tillbringa en hel dag med en ettåring? Någon borde forska i detta.
Vi sade godnatt och följande morgon vaknade jag av att morgonsolen letade sig in. Och jag hade sovit hela natten. Alltså. Vilken känsla. Jag låg där en stund och bara njöt av lättnaden över att äntligen ha fått en ordentlig natts sömn. Och tydligen hade stugluften gjort sitt för resten av gänget också, för alla hade sovit hur bra som helst.
Fridfull morgonpromenad… trodde vi
Efter morgonmålet gick vi ut med vagnen så att lillemannen kunde ta sin tupplur innan det senare skulle bli dags att köra hem. Och det var så där löjligt idylliskt. En liten stugväg mitt ute på landet, nästan inga bilar, inga människor, bara vi, skogen och den friska morgonluften.
Jag gick där och tänkte ungefär: Det här. Det är DET HÄR man behöver. Natur. Tystnad. Frisk luft. Så harmoniskt. Jag hann förmodligen känna mig som en väldigt balanserad och naturälskande människa i ungefär tre minuter.
Och då kom de. ÄLGFLUGORNA.
Alltså vad FAN, haha. På ungefär tre sekunder gick vår fridfulla morgonpromenad från ”åh, lyssna på naturen ” till två vuxna kvinnor som viftade hysteriskt omkring sig och försökte få små monster ur håret. De var överallt – i håret, på nacken och på kläderna. Jag tappade helt bort räkningen på hur många vi plockade bort från oss och kunde känna hur det kröp överallt även långt efter att vi fått bort dem.
Så mycket för min lilla connecting with nature-stund. Naturen: 1. Jag: 0.
Tänk vad en enda natt kan göra
Efter vår mindre harmoniska naturupplevelse åt vi lunch, packade ihop våra saker och började göra oss redo för hemfärden. Och trots att vi bara hade varit borta en natt konstaterade vi båda samma sak: tänk vad mycket en enda natt kan göra.
Vi hade inte rest långt bort. Vi hade inte varit på någon veckolång semester. Vi hade egentligen inte gjort något speciellt överhuvudtaget. Ändå kändes det som att vi hade fått en liten paus från vardagen och laddat batterierna lite.
För mig gjorde det framför allt gott att få tänka på något helt annat en stund. Att komma bort från samma väggar, samma tankar och samma vardag. Min kompis kände lite likadant. Ibland behöver man kanske inte lösa allt som snurrar i huvudet – ibland behöver man bara få tänka på något annat ett tag.
Och kanske är det därför jag tycker så mycket om sådana här små getaways. Det behöver inte alltid vara en flygbiljett, ett hotell eller en stor planerad semester. Ibland räcker det faktiskt med en bil full med mat, en liten stuga mitt ute i ingenstans och ett dygn där ingen riktigt bryr sig om vad klockan är.
Kanske borde vi vara lite mer som ettåringar
Det jag framför allt tog med mig hem var ändå något jag såg hos mitt gudbarn: hur lätt det verkade vara för honom att vara precis där han var. Han funderade inte på morgondagen medan han tittade på fjärilen och analyserade inte sitt liv medan han åt jordgubbar. Han såg någonting intressant framför sig och gav det hela sin uppmärksamhet.
Och kanske är barn faktiskt några av våra bästa lärare på just det där. Vi vuxna försöker lära dem så mycket om världen, samtidigt som de hela tiden visar oss något som vi själva verkar ha glömt: hur man faktiskt är i den.
Jag kommer knappast sluta övertänka livet efter en natt på stugan. Det hade varit lite väl effektivt, haha. Men jag kom hem utvilad, med lite lugnare tankar och ännu mer övertygad om att små pauser faktiskt kan göra större skillnad än man tror. (Även om pausen tydligen inkluderar älgflugor.)
Nu är jag hemma igen, tillbaka mellan kaffet och kaoset – men med batterierna lite mer laddade än innan.
Ta hand om dig vännen, så hörs vi snart igen.
