Hur vet man när man är redo att dejta igen?
Hej där min vän och välkommen tillbaka till min lilla blogg. Idag tänkte jag skriva om något jag gått och funderat på väldigt länge: Hur vet man egentligen när man är redo att börja dejta igen? Behöver man ha läkt klart? Behöver livet vara någorlunda under kontroll innan man släpper in någon ny? Och kanske den ännu större frågan när man passerat 30 – hur fan dejtar man ens nuförtiden?
Okej, så här är läget. Jag är 32, singel och just nu inte ens i närheten av något som skulle kunna kallas ett förhållande. Verkligen inte så jag föreställde mig mitt vuxna liv när jag var yngre. Jag var snarare den som alltid hade något förhållande, en av de första i kompisgänget som hamnade i ett långt förhållande, senare en av de första som köpte hus och jag började tidigt till och med spara pengar till mitt framtida barn. Jag trodde helt enkelt att jag visste ungefär vart livet var på väg.
Tills det där lilla glashuset en dag började få sprickor och till slut föll sönder. Och där stod jag bland skärvorna och undrade i flera år: Hur fan blev det så här?
När enbart kärlek inte räcker
Jag har haft tre längre förhållanden och en handfull kortare, men det som format mig mest var nog mitt senaste. Det varade i sex år och vi trodde länge att vi var varandras forever person, tills vi någonstans längs vägen började inse att vi kanske, trots all kärlek, inte var rätt för varandra. Och vet du vad som nästan är svårare än att lämna någon man inte längre älskar? Att lämna någon man fortfarande älskar, men innerst inne vet att man inte passar ihop med.
Vi drog ut på vårt breakup alldeles för länge. Gjorde slut, försökte igen, saknade tryggheten, försökte igen och hamnade till slut vid samma problem. Så höll vi på tills vi båda insåg att nej, nu får det vara. Relationen tog sex år och själva separationen nästan tre. Galet när man tänker på det. Men först nu känns det faktiskt som att jag börjar bli okej med att det blev som det blev.
Och då kommer förstås nästa lilla livskris: Jaha… ska man börja dejta igen nu då?
Men när är man egentligen redo att dejta igen?
Det här har varit min stora fråga, för tanken på att lära känna någon helt från början känns ärligt talat ganska jobbig ibland. Att berätta hela sin historia igen, lära känna en ny människas små egenheter, börja tycka om någon och kanske så småningom våga drömma om en framtid tillsammans. Och sedan finns den där lilla rösten i bakhuvudet: Men tänk om allt tas ifrån dig igen?
Efter ett breakup som tog så mycket energi ur mig är det kanske inte så konstigt att en del av mig blivit försiktig. Men på sistone har jag börjat undra om problemet egentligen ligger i själva frågan. Tänk om man aldrig känner sig helt redo?
Jag har nämligen varit expert på sen när. Sen när jag har jobb. Sen när ekonomin känns bättre. Sen när jag bor någon annanstans. Sen när jag känner mig helt trygg i mig själv. Sen när livet är lite mindre kaos. Sen, sen, sen. Men herregud, med den taktiken får man ju vänta tills man är 94.
Måste livet verkligen vara perfekt först?
Livet kommer förmodligen aldrig vara helt färdigt och prydligt paketerat. Och kanske behöver det inte vara det heller. Det här är något jag försöker lära mig just nu: Jag får dejta även när mitt liv inte är perfekt. Och om någon tycker att jag inte duger på grund av den fas jag befinner mig i? Fine. Då är han helt enkelt inte min person.
För egentligen finns det något ganska fint i tanken på att träffa någon mitt i livet. Inte när allt är färdigbyggt och perfekt, utan när man fortfarande håller på. Någon som får träffa mig, inte den perfekta framtida versionen av mig. Och tänk om man faktiskt skulle kunna bygga något tillsammans därifrån? Någon som älskar en när livet är fint, men som man också kan lita på när allt inte riktigt går som planerat – för sånt är ju livet ibland.
Jag tror inte längre att man behöver vara hundra procent ”färdigläkt” för att få börja dejta. Men jag tror att man behöver kunna vara med sig själv, kunna ta ansvar för sina egna känslor och ha någon slags uppfattning om vem man är och vad man vill. Resten får kanske livet lösa längs vägen.
Och sedan har vi problemet: hur fan träffar man någon?
Här kommer nästa grej. Jag tror egentligen aldrig att jag har dejtat på riktigt. När jag var yngre träffade man någon på en fest eller ute på en bar, började prata, träffades igen och plötsligt hade man någon slags relation. Men hur gör man nu när man inte går ut särskilt ofta längre?
Det känns dessutom som att människor inte pratar med främlingar på samma sätt längre. Alla sitter istället hemma med varsin telefon och hoppas att kärleken befinner sig inom en radie på 25 kilometer. Romantiskt.
Jag har laddat ner Hinge och raderat Hinge fler gånger än jag vill erkänna. Jag kommer nog träffa någon organiskt, har jag tänkt. Men eftersom den planen hittills inte verkar gå särskilt strålande har jag nu laddat ner appen igen.
Det roliga är att när jag var i Portugal tidigare i år gick jag faktiskt på två Hinge-dejter och båda var jätteroliga. Härliga människor, fina dejter och nästan ingen nervositet alls. Jag bara gick dit och tänkte ungefär: Jaja, vi får se vad som händer. Kanske är det något med energin där som känns mer avslappnad, för hemma i Finland känns hela grejen plötsligt mycket mer seriös.
Och jag vet inte ens riktigt vem jag letar efter längre. Vill jag dejta en finländare? Finsk eller svensk språkig? Någon från ett annat land som av någon anledning hamnat här? En yogakille? En surfer dude, som tidigare definitivt varit min typ? Någon spirituell? En riktig manly man, handy man? Eller ska jag helt enkelt sluta försöka skapa en karaktär i huvudet och hoppas på en snäll, rolig och trygg man som skulle bli en fantastisk pappa en dag?
Ärligt talat har jag ingen aning. Jag hoppas mest att någonting bara säger klick när jag träffar honom.
[[ RELATERAT INLÄGG: Girls night i Helsingfors och frågan: var fan träffar man män nuförtiden? ]]
Dejting efter 30 – det är faktiskt en helt annan grej
Dejting efter 30 känns verkligen annorlunda. När man var yngre kunde kriterierna ungefär vara: Är jag attraherad av honom? Har vi kul tillsammans? Ja? Perfekt, nu är vi tydligen ihop.
Nu tänker åtminstone jag på helt andra saker. Har vi liknande framtidsplaner? Vill vi ha barn? Hur ser vi på pengar, vardag och relationer? Vill vi leva ungefär samma typ av liv? Kan vi kommunicera när något är jobbigt? Skulle den här människan bli en bra pappa till mina framtida barn? Och ja, den biologiska klockan finns ju också där någonstans och tickar lite irriterande i bakgrunden.
Sedan finns förstås bagaget. För när man dejtar efter 30 kommer de flesta av oss med någon form av handbagage, incheckad väska och eventuellt en mindre container. Det är livet. Frågan är kanske snarare om våra bagage går att ställa bredvid varandra utan att hela terminalen exploderar.
Det här är också kanske den största lärdomen jag tagit med mig från mitt tidigare förhållande: Kärlek är otroligt viktigt, men kärlek ensam räcker inte alltid. Man kan älska någon och ändå vilja olika saker…
När man glömmer bort sig själv lite..
I mitt tidigare förhållande fungerade så otroligt mycket, men några av de viktigaste bitarna gjorde inte det. Vi blev tillsammans när vi var ungefär 22-23 och jag var så glad över att ha hittat någon att bygga ett liv med att jag någonstans längs vägen började anpassa mig väldigt mycket. Jag ville så gärna att relationen skulle fungera att jag glömde fråga mig själv: Men fungerar det här livet faktiskt för mig?
Jag lade undan vissa drömmar och behov och försökte vara personen jag trodde behövdes. Och det går ett tag. Men behov och drömmar är lite som en badboll man försöker hålla under vatten. Du kan trycka ner den hur länge som helst, men någon gång tappar du greppet och då kommer fanskapet flygande rakt upp och slår dig rakt på nyllet.
Det var ungefär vad som hände med mig. Och därför vill jag göra annorlunda den här gången.
Den här gången tänker jag lägga korten på bordet
Jag har bestämt mig för att vara väldigt ärlig när jag dejtar. Om vem jag är, var jag befinner mig och framför allt vad jag faktiskt vill.
Just nu håller jag på att bygga upp vissa delar av mitt liv igen. Allt blev inte riktigt som planerat och jag befinner mig mitt i en omstart. Men samtidigt vet jag mycket mer om vad jag vill än vad jag gjorde när jag var 23.
Jag vill bygga ett lugnt och fint liv. Jag vill ha familj och barn ganska snart, men jag vill också fortsätta resa och uppleva saker när möjligheten finns. Och någonstans längre fram finns fortfarande den där lilla drömmen om att kanske bo i Portugal en dag – javisst, med hela familjen i släptåg.
Jag drömmer också om att kunna blogga på heltid en dag och kanske, när tiden känns rätt, plocka upp yogalärardrömmen igen. Jag har helt enkelt många saker jag fortfarande vill göra och uppleva, och den här gången tänker jag inte gömma undan de delarna av mig själv bara för att verka mer lättsam eller för att någon kanske ska tycka att det är ”för mycket”.
Så ja, jag berättar sådant. Ganska tidigt. Och hittills tror jag att jag lyckats skrämma bort ungefär tre män med min brutala transparens.
Men vet du vad? GOOD. Då sparade vi allihopa tid.
Jag är trött på att försöka vara lagom. Jag vill inte vara mindre, tystare eller mer lättsmält för att någon ska tycka om mig. Jag vill hitta någon som tycker om hela paketet – kaffe, kaos, drömmar, övertänkande och allt.
Så… hur vet man när man är redo?
Jag tror att mitt svar har förändrats ganska mycket. Kanske handlar det inte om att vakna en morgon och känna: YES. Nu är jag hundra procent läkt, stabil, framgångsrik och redo för kärlek.
Kanske handlar det bara om att våga öppna dörren lite igen. Att vara nyfiken, gå på en dejt, prata med någon och låta någon lära känna dig utan att redan från början veta hur historien kommer att sluta.
För det är väl egentligen det läskigaste med kärlek: det finns inga garantier. Men alternativet är att hålla hjärtat stängt för att försäkra sig om att ingen någonsin kan krossa det igen – och då kan ju ingen komma in heller.
Så jag tror faktiskt att jag tänker ge det här en chans nu. Inte för att mitt liv är perfekt och inte för att jag känner mig hundra procent redo, utan för att jag vill leva mitt liv med ett lite öppnare hjärta igen.
Och kanske räcker det.
Kram min vän. Och nu vill jag verkligen höra: Hur vet man att man är redo att dejta igen? Och om du är 30+ – hur fan träffar man människor nuförtiden UTAN en app? Lämna gärna en kommentar nedan, för jag behöver tydligen all hjälp jag kan få, haha.
