Grattis till mannen i mitt liv – stolt hundmamma
Hej där! Idag är det ingen vanlig dag eftersom mannen i mitt liv fyller år. HURRAAA!! Han gör mig galen, han är olydig, en riktig energibomb och ingen har testat mina nerver så mycket som han. Men ändå har jag nog aldrig älskat någon lika mycket, haha. Låt mig presentera mannen i mitt liv: Paavo.
Herren här fyller 6 år idag, vilket är ungefär 42 i människoålder. Tänk att den här lilla busen redan har gått förbi mig i ålder. Proud dog mama moment. Som varje födelsedag ska den såklart firas ordentligt!
Stolt hundmamma
Jag gjorde en mumsig hundtårta till honom (receptet kommer längre ner) och sjöng såklart också. Sedan tog jag honom till en hundpark, och att se honom leva sitt bästa liv var nog dagens höjdpunkt. Han var så lycklig och njöt verkligen av att få springa runt som en galning. Ja, det var nog cherry on top på dagen.
På kvällen fick han extra mycket gos tills han somnade i min famn. Jag satt där länge och bara lyssnade på hans andetag, vilket faktiskt är så lugnande att jag själv somnade till en stund också, haha. Så ja, jag skulle säga att det har varit ett ganska lyckat födelsedagsfirande.
Okej, men hur gör man en hundtårta?
Okej, såklart vill du veta receptet på den här mumsiga skapelsen. Tidigare år har jag alltid gett Paavo leverlåda med ett par knackkorvar som ljus, men i år ville jag prova något nytt. Och det blev faktiskt mycket enklare än jag trodde.
Jag började med hundfoderkulor som jag lade i blöt i en skål tills de blev mjuka. Sedan mosade jag dem och tryckte ner blandningen i en skål som fick fungera som kakform. När den hade stelnat lite satte jag en tallrik ovanpå och vände hela grejen upp och ner.
Och Voilá!
En perfekt liten hundtårtbotten.
Sedan bredde jag på laktosfri, naturell och fettfri kvarg och lade några skivor knackkorv ovanpå. Nästa lager gjorde jag också av lite hundfoder. Jag kunde säkert ha gjort något mycket finare där, men ärligt talat var jag lite för lat, haha. Paavo brydde sig ändå knappast om presentationen.
Efter det blev det ännu ett lager kvarg och sedan dekorerade jag med blåbär, som är hans favorit, och lite korv. Och vad är en födelsedagstårta utan ljus? Jag bröt en korvsticka i sex delar och satte dit som små ljus.
Och voilá! Såhär fin blev den. Och ja… den var uppäten på ett par sekunder. Så jag kommer definitivt att göra samma kaka nästa år.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli en hundmänniska
Grejen är att jag aldrig såg mig själv som en hundmänniska förut. Det var inte före Paavo. Jag hade aldrig haft hund tidigare, men min dåvarande pojkvän började prata om att en hund skulle vara vår “missing piece”, och sakta men säkert började idén om att bli hundmamma växa i mitt huvud.
Och sedan åkte vi för att titta på honom, lilla Paavo.
Han var såå liten. Jag kan inte ens tänka att han var den där lilla klumpen som nu är 17 kilo kompakt kärlek. Men ja, jag blev kär direkt. Det var nästan lite skrämmande att tänka att hela hans liv plötsligt skulle ligga i våra händer, men samtidigt kändes det så rätt.
När vi körde hem honom lovade jag mig själv att jag skulle bli den bästa hundmamman jag kunde vara. Och för varje år som gått har vi bara blivit närmare varandra.
Paavo är en fransk bulldogg, vilket kanske inte är den ras jag själv skulle välja idag efter alla horror stories man hört om rasens hälsa. Men vi har haft tur. Han har varit frisk och har egentligen inte haft några problem med andningen, förutom att värmen såklart kan vara jobbig för honom.
Temperamentet däremot… ja, där stämmer rasbeskrivningen ganska bra. Han ger mig spader ibland. Eftersom han bott nästan hela sitt liv på landet är det extremt spännande, och ibland ganska jobbigt för honom att vara på platser med massor av människor och andra hundar.
Men tur att han är söt.
Så han får förlåtelse och gör att man årkar med kaosen som kommer med honom.
Har du någonsin sett Marley & Me? Ja. Ungefär så är Paavo… om inte värre, haha.
Min lilla bästa vän
Idag är han den som får mig att le varje dag. Han är det första jag ser när jag öppnar ögonen och det sista jag ser innan jag somnar. Han är den jag tänker på först när jag planerar något och den jag alltid berättar om mina upp- och nedgångar för.
Och när jag ser honom i sitt rätta element, som när han gömmer sitt ben i blomsterrabatten eller ligger på rygg och njuter av livet, känner jag mig verkligen som världens stoltaste hundmamma.
Vi har också varit med om ganska mycket tillsammans. Breakups, flyttar, upp- och nedgångar och allt däremellan. Och genom allt har han alltid funnits där. Han lyssnar alltid, dömer aldrig och visar mig kärlek oavsett vilken dag jag haft.
När jag blev singel hundmamma till honom tänkte jag först: hur ska jag klara det här? Men på något sätt har vi bara blivit ännu närmare. Och som tur är har vi också fått hjälp av min mamma, som numera blivit världens bästa hundmommo.
Jag fattar äntligen alla hundmänniskor
Före Paavo förstod jag faktiskt aldrig riktigt hur människor kunde vara så galna i sina hundar. Visst, jag tyckte att hundar var söta och roliga att gosa med, men jag förstod inte riktigt den där extrema kärleken som människor pratade om.
Men nu fattar jag.…
Det handlar om så mycket mer än att ha ett gulligt djur hemma. Det är blickarna de ger en, kärleken, tryggheten och trösten. Och ja, stressnipporna de ger ibland också, haha. Men allting är så värt det.
Ofta tänker jag faktiskt att hundar är lite för bra för oss människor. De är så lojala och godhjärtade. Tänk att vi är deras bästa vänner. De väntar på oss varje dag när vi är borta och blir lyckliga bara av att vi kommer hem.
Och egentligen vill de inte ha särskilt mycket tillbaka. Lite mat, några promenader, trygghet, kärlek och massor av gos. Det är allt. Vi får så mycket kärlek av dem och det minsta vi kan göra är att ge dem ett tryggt och fint liv tillbaka. Visa dem världen, låta dem vara sig själva och framför allt få dem att känna sig älskade.
Grattis på födelsedagen, mitt lilla kärlekspaket
Så idag är det Paavos dag. Hela dagen ska han få veta hur viktig han är för mig. Extra mycket gos, extra många krafsningar och förmodligen någon liten godbit för mycket.
Hundarnas liv är så mycket kortare än våra, och ibland försöker jag verkligen påminna mig själv om hur värdefull varje dag med honom faktiskt är. För oss är det bara en vanlig tisdag, men för honom är den en stor del av hans liv.
Så vi måste komma ihåg att njuta av de där små stunderna. Den där promenaden. Den där tuppluren i soffan. Blicken de ger en. Den där glada blicken och pussen då man kommer hem.
Och om du också är hundmamma eller hundpappa, kanske du ska krama om ditt eget lilla kärlekspaket med fyra ben lite extra idag. Ge honom eller henne en extra liten mumsbit, klia lite längre bakom öronen och tacka dem för att de finns. För herregud vad lyckligt lottade vi är som får ha dem i våra liv.
Nu ska jag gå och krama Paavo lite till innan vi går och lägger oss och gratulera honom en sista gång, medan jag berättar ännu en gång att han är mannen i mitt liv. Och tacka honom för att han verkligen finns där för mig varje dag.
Tack och hej, vi hörs igen!
