Att släppa taget för att ge plats åt något nytt
Hej där! Just nu sitter jag ute på gungan på terrassen med en kopp te i handen. Solen går i moln ibland, men det är en riktigt skön dag. Kan inte tro att det redan är augusti? Det är konstigt hur det känns som att varje sommar går snabbare och snabbare. Är det en grej som händer när man blir äldre?
När man var yngre kändes sommaren som en evighet, men på ett bra sätt. Allt från avslutningen när skolan slutade till månaderna man fick vara med kompisar och ute från morgon till kväll. Då kunde till och med en vecka kännas jättelång, fastän man gjorde massor. Men nu när man är äldre känns det som att sommarveckorna bara flyger förbi och helt plötsligt är det höst. Så nu gäller det att njuta av det mesta man hinner.
Augusti och september har faktiskt varit mina favoritmånader i flera år nu. Det är något med sensommaren som känns lite magiskt. Luften börjar förändras, kvällarna blir mörkare och samtidigt känns det som att man fortfarande har lite sommar kvar att njuta av.
Att släppa taget när något inte längre känns rätt
Idag vill jag prata om något jag tänkt mycket på den senaste tiden: att släppa taget.
Inte bara om saker, utan om allting. Relationer som inte längre är bra för dig. Stora drömmar som du haft länge men som kanske inte blev som du tänkte. Men också gamla versioner av dig själv som du kanske inte längre passar in i.
Det senaste året känns det som att jag har bytt skinn som en orm ungefär tusen gånger. Jag har om och om igen fått lära mig att släppa taget om drömmar, relationer, planer och versioner av mig själv som jag trodde skulle vara en del av mitt liv för alltid. Och ändå känns det som en klump i magen varje gång, fastän man vet att det kanske är det bästa för en.
Grejen är att så länge du håller fast i det gamla ger du inte riktigt dig själv utrymme att växa in i något nytt. Och jag tror att många av oss håller kvar alldeles för länge, trots att vi någonstans redan vet att något inte längre känns rätt.
Men varför gör vi det? För att det är lättare att stanna i det gamla än att släppa taget? För att det nya alltid är lite skrämmande? För att det gamla är bekvämt, även när det inte gör oss lyckliga?
Eller kanske för att det är så jäkla svårt att släppa taget om något som en gång var en stor del av ens identitet. Och det är precis det jag själv har gått igenom det senaste året.
När man växer ur sin gamla dröm
För ungefär en månad sedan stängde jag ett stort kapitel i mitt liv. Jag stängde ner min dröm om att arbeta som yogalärare och bygga ett varumärke kring holistisk hälsa. Och det är lite konstigt att skriva det.
För det här var något jag hade lovat mig själv att satsa på. Jag hade tänkt att det var min dröm. Jag hade studerat, gått utbildningar, hållit yogaklasser och lagt ner massor av tid och energi på att bygga upp något eget. Men någonstans redan runt nyår började det kännas jobbigt. Det kändes som att jag höll på att växa ur den identiteten.
Jag hade sett mig själv som en riktig yogi i flera år, men plötsligt märkte jag att yogamattan fick stå på samma plats allt oftare. Inte för att jag slutade älska yoga, utan för att det började kännas som något jag måste göra istället för något jag ville göra…
Men jag ville inte ge upp, så jag fortsatte. Jag fortsatte leva den där drömmen, samtidigt som jag gick runt med en liten klump i magen. På sociala medier började jag också märka samma sak. Jag älskar att skapa content, men jag märkte att det blev allt jobbigare att sätta mig själv där ute. Ju mer jag försökte vara aktiv och synas, desto tyngre började det kännas.
Jag ville så gärna vara den där sociala personen som delar med sig av allt hon lärt sig genom livet som yogi, alla utbildningar hon gått och allt hon upplevt under de senaste sex åren. Men motivationen försvann. Istället började jag känna mig dränkt och burnt out…
När det du trodde var din dröm inte längre är din dröm
Till slut hade jag inget val, jag tvingades att stanna upp och fråga mig själv: är det här ens det jag vill göra längre?
Det är en ganska skrämmande fråga när man har lagt så mycket tid på något. Jag hade ju sagt till mig själv att det skulle vara galet att bara släppa allt. Alla utbildningar jag gått. All tid jag lagt ner. Alla pengar jag investerat. Alla timmar jag suttit framför datorn och försökt få det att fungera. Skulle jag bara kasta bort allt?
På samma sätt som jag året innan hade släppt taget om ett långt förhållande. Ja, samma tankar snurrade i huvudet igen. Är jag galen? Varför kan jag inte bara hålla fast och få det att fungera? Varför ger jag upp något som jag lagt så mycket tid på?
Men kanske är det just det som är så svårt med att släppa taget. Man tror att all tid, kärlek och energi man lagt ner betyder att man måste fortsätta. Som om allt man investerat blir bortkastat om man väljer en annan väg.
Men tänk om det inte är bortkastat? Tänk om allt man varit med om faktiskt följer med en, även när man väljer att gå vidare?
Sedan kom dagen jag stängde ner allting. Allt jag hade jobbat så hårt för fick vara. Alla drömmar, alla “tänk om det hade fungerat”, alla planer på hur det kanske kunde ha blivit.
Ja, jag släppte taget om allt och fan vad skönt det har varit.
Att våga börja om
Istället började jag tänka: vad vill jag göra nu?
Jag vill börja med något som känns mer äkta. Något som känns mer som jag. Något som kan växa med mig istället för att jag hela tiden måste försöka passa in i en viss box. Och så kom idén om den här bloggen till. Jag skrattade nästan när jag kom på namnet: Mellan kaffe och kaos. Ja, det är ju precis det jag vill skriva om. Jo, ibland är det kaotiskt, ibland dricker jag alldeles för mycket kaffe för att cope, men grejen är att det är mitt. Mitt liv, och det är det jag vill dela med mig av.
Här behöver jag inte vara en yogi. Jag behöver inte vara en entreprenör. Jag behöver inte vara någon speciell version av mig själv. Ja, jag kan bara vara jag och det räcker.
Och det är så jävla roligt att skriva, helt enkelt för att jag älskar det. Plötsligt började saker kännas roliga och lätta igen. Och det här är något jag tänker lyssna på så länge jag lever. Om något inte längre känns roligt, inspirerande eller ger mer än det tar, då får det gå.
Såklart kan inte allting vara en dans på rosor. Men åtminstone ska det väl vara som en dans någonstans. Kanske med några pauser, kanske med några snubblingar, men ändå en dans.
Ibland måste man släppa taget för att kunna växa
Efter att jag släppte taget om den där drömmen känner jag mig inte längre stuck. Jag känner mig hoppfull igen. Och helt plötsligt känns det som att jag har hela livet framför mig. För visst är det bättre att släppa taget, även om det gör ont, än att tio år från nu fortfarande hålla fast i något som gör dig olycklig?
Att sitta där och titta på hur alla runt omkring dig växer, förändras och lever sina liv medan du själv håller fast i en dröm som inte längre känns som din. Så istället för att hålla fast vid en situation som inte känns bra, stanna upp en stund. Var ärlig mot dig själv och fråga dig utan distraktioner: är det här verkligen så jag vill leva?
Om svaret är ja – utmärkt. Fortsätt.
Men om svaret är nej och du känner den där klumpen i magen, så är det också utmärkt. För då vet du åtminstone att något behöver förändras. Och om du lyssnar ännu noggrannare, så vet du nog redan vilka steg du behöver ta.
Ha det så bra, min vän. Vi hörs snart igen.
