Dags att börja leva för mej själv – main character energy, baby
Hej där min kompis! Välkommen till ett nytt blogginlägg. De senaste dagarna har jag ärligt talat legat lite lågt. Jag har helt enkelt inte haft energi att göra en massa eller träffa så mycket människor, utan istället dragit mej tillbaka till min lilla bubbla för att vila, tänka och tycka lite synd om mej själv. Och någonstans där inne i bubblan kom jag på en sak: Jag är så jävla trött på att försöka bli den bästa versionen av mej själv. Som om jag först måste få ordning på jobbet, kärleken, ekonomin och mej själv innan jag på riktigt kan börja leva.
Så jag tänkte att vi skiter i det. Istället tänker jag bli den bästa main charactern jag aldrig varit och ta livet i mina egna händer.
När man tappar bort sej själv lite
Du vet när man har gått igenom tillräckligt mycket skit och någonstans på vägen tappar den där gnistan man hade tidigare? Det har varit jag de senaste åren.
Och nu när jag varit lite mer för mej själv har jag insett att jag nog har fastnat på samma plats. Jag har blivit så van vid besvikelser, drömmar som inte blivit som jag tänkt och ett hjärta som fått ta några smällar att jag nästan blivit bekväm i känslan av att saker ändå kommer gå åt skogen. Jag tror att jag någonstans på vägen glömde bort hur det känns att faktiskt leva för mej själv, istället för att hela tiden vänta på att nästa del av livet ska falla på plats. Eller kanske till och med gå runt och hoppas på att någon annan ska komma och rädda mej.
Och alltså… nog får vara nog. Jag vill inte leva där längre. Jag vill lämna det som varit bakom mej, låta mej känna allting och vara precis så mycket som jag är. Sluta jaga, hoppas och försöka kontrollera hur allting ska bli. Jag vill bara göra min grej ett tag och lita på att det som är menat för mej hittar fram. Inte vänta på att någon ska komma och rädda mej, utan börja rädda mej själv.
Jag tänker sluta jaga kärleken
Jag skrev ju tidigare om att börja dejta igen och tänkte att det kunde bli en hel del roliga historier här på bloggen. Men… jag raderade Hinge igen.
Det finns flera orsaker, men den största är nog att jag vet vilken sorts kärlek jag längtar efter. Jag vill ha den där stora, galna kärleken. Passion. Två människor som känner varandras alla sidor och ändå väljer varandra. Lite vi mot världen, familj och hela faderullan.
Och jag tänker fortfarande tro på att den kärleken finns. Jag tänker bara inte sätta resten av mitt liv på paus medan jag väntar på den.
Och de senaste gångerna jag har pratat med någon på Hinge har jag märkt ett mönster. Så länge samtalen är lätta går allt bra. Men när jag börjar visa lite mer av vem jag faktiskt är, pratar om mina drömmar eller låter samtalet gå lite djupare… poff. Borta. Tack och hej.
Och jag ska inte låtsas som att det inte har påverkat mej. Det har gjort mej ledsen och fått mej att fundera på om jag någonsin kommer träffa någon som tycker om mej precis som jag är. Och sedan har jag suttit där och tänkt i spiraler istället för att göra något vettigt med mitt eget liv.
Så tack och hej, Hinge. Jag har helt enkelt inte energi för dej just nu.
När man känner sej för mycket för andra
Jag har nog ärligt talat känt mej lite för mycket hela livet, som om jag måste dämpa mina tankar, drömmar och känslor för att passa in. Jag känner mycket – både det fina och det jobbiga. Jag tänker, analyserar och reflekterar över allt möjligt, och ibland kommer det förmodligen fler känslor ur mej före frukost än vissa människor producerar under en hel arbetsvecka, haha. Det är bara sådan jag är.
Och vet du vad? Jag vill aldrig mer känna att jag måste dämpa det för att någon annan ska tycka att jag är lagom. Jag vill kunna prata om mina drömmar, bli alldeles för ivrig över små saker och känna saker fullt ut utan att efteråt fundera på om jag borde ha varit lite mindre. Lite lugnare. Lite lättare.
Jag vill bara vara jag och bygga upp ett liv som känns som mitt. Och när rätt person väl dyker upp hoppas jag att han tycker om alla de där sidorna också. Men fram tills dess har jag ett eget liv att leva. Så… see ya when I see ya, Mr Right.
Dags att börja leva för mej själv
Efter några dagar i min lilla bubbla, några mindre meltdowns och ett par tankar om att jag tydligen kommer vara arbetslös och singel för evigt kom jag till slut till en punkt där jag bara: Nä. Nu räcker det. Jag är trött på att tycka synd om mej själv. Jag vill ha tillbaka min gnista.
Och min version av main character energy handlar inte om att bli någon perfekt, självsäker kvinna som vaknar klockan fem, dricker gröna smoothies och har hela sitt liv under kontroll. Gud bevare mej. Hon är fortfarande jag.
Skillnaden är att hon visar alla sina sidor och vet att hon får vara precis som hon är, utan att hela tiden fundera på om hon är för mycket eller inte tillräcklig. Hon gör sej inte mindre. Hon ber inte om ursäkt för att hon känner mycket. Hon är inte rädd för att ta plats. Hon är modig, gör saker trots att hon är rädd och bygger sitt nya liv med huvudet lite högre än tidigare.
Och hoppsan! Jag gick tydligen så hårt in i min nya main character-era att jag till och med skickade några jobbansökningar åtta timmar hemifrån, uppe i landet. Så ja… vi får väl se vart det här leder, haha.
Och någonstans mitt i allt det här fick jag plötsligt en känsla av att jag bara ville ta upp en penna och skriva. Så det gjorde jag. Hoppas du känner åtminstone lite av det jag kände när jag skrev den.
Den lugna och snälla
Ända sedan jag var liten
fick jag höra
hur lugn och snäll jag var.
Jag tog det som en komplimang.
Nu ser jag det annorlunda.
För någonstans på vägen
lärde jag mej
att jag inte fick vara arg.
Jag lärde mej aldrig
hur man är arg.
Så jag blev duktig
på att svälja det.
På att sopa allt under mattan.
På att le.
På att vara förstående.
På att vara den lugna.
Den snälla.
Tills en dag
jag vaknade och tänkte:
Jag orkar inte mer.
Jag kan inte leva så här längre.
Så här står jag nu.
Ögonen är fuktiga
men jag kämpar emot gråten
som jag alltid gjort.
Istället låter jag
en främmande känsla
komma upp.
En klump i magen.
En kraft i halsen.
Huden blir röd.
Ilska.
Så jävla mycket ilska.
Inte på någon.
Inte på något.
Eller kanske på allt.
Jag är arg
för alla år jag gått
utan att låta mej känna den här känslan.
Jag är arg
för alla gånger jag varit tyst
när jag egentligen velat skrika.
Jag är arg
för alla gånger jag blivit sviken.
Jag är arg
för alla gånger jag fått höra
att jag är för känslig.
Jag är arg
för alla gånger
jag inte känt mej förstådd eller sedd.
Jag är arg
för kärleken jag längtat efter
men ännu inte hittat.
Jag är arg
för att jag inte är längre i livet
än jag trodde att jag skulle vara.
Jag är arg
för alla gånger
jag inte känt mej tillräcklig
som jag är.
Jag är arg
för alla gånger jag velat leva
men rädslan sagt nej.
Jag är så arg
att jag vill skrika.
Så arg
att hela kroppen skakar.
Som om något inom mej
äntligen försöker
ta sej ut.
Och kanske är det precis det
jag har väntat på.
För jag har gått i åratal
på glasskärvor
och försökt vara
den lugna.
Den snälla.
Men äntligen står jag här.
Arg.
Men också så jävla levande.
Och för första gången
vågar jag känna allt.
Det fula.
Det fina.
Det tunga.
Det mjuka.
Det mörka.
Det ljusa.
Så om du tycker
att det är för mycket
när jag äntligen säger ifrån
bra.
Då kanske det är något
du själv behöver fråga dej:
Varför triggar min ilska dej?
Main character energy, baby
Och sedan kommer vi till de lite mer spirituella tankarna. Jag vill inte gå full woo woo här, men jag tror faktiskt att energi spelar större roll än vi ibland vill erkänna. Inte på det där sättet att dåliga saker händer för att man har “dålig energi”. Livet fungerar uppenbarligen inte så. Ibland händer det skit som vi inte kan kontrollera, hur positivt vi än tänker.
Men jag tror att sättet vi går genom livet på påverkar vilka val vi gör. Om jag redan från början tänker att allt kommer gå åt helvete kommer jag antagligen fortsätta välja det trygga, det bekväma och det jag redan känner till. Men den dagen jag tänker fuck it, jag provar kanske jag också börjar öppna dörrar som jag tidigare gått rakt förbi.
Och det är väl ungefär där jag är nu. Jag vet inte vad som händer härnäst. Jag vet inte var jag kommer bo, vilket jobb jag kommer ha eller när kärleken kommer. Men jag tänker sluta behandla mitt liv som ett väntrum tills allting faller på plats. Jag tänker leva det nu.
Så… main character energy, baby. Nu går vi ut och lever lite. Puss och kram!
