Jaha, tydligen har min inre poet vaknat.. Men hur skriver man dikter egentligen?
Hej där. Hoppas du har det bra. Jag ligger under filten med en kopp ingefärs- och citronte bredvid mej medan jag skriver det här. Jag har dessutom på mej en ny, varm fleece som jag köpte nyligen och alltså… vad mysigt det är. De senaste veckorna har någonting bubblat inom mej. Någonting som bara har väntat på att få komma ut…
Du vet den där känslan när man har massor av tankar i huvudet, känslor i kroppen och saker inom sej som man inte riktigt vet vad man ska göra med? Jag tror att vi alla känner så ibland. Och kanske söker vi alla på något sätt efter vårt eget sätt att få ut allt det där – för annars blir man väl till slut galen.
För vissa är det träning, någon hobby eller kanske musik. För andra är det att prata, skapa eller bara gå ut och springa tills huvudet blir tyst. Vi har väl alla vårt sätt. Och jag tror att jag kanske har hittat mitt. På ett sätt känns det lite ähh, självklart. Men samtidigt är det nytt, spännande och av någon anledning lite pirrigt att dela med mej av.
Så… mina damer och herrar, är ni färdiga?
På papper
I en värld där jag så ofta känt
att jag är för mycket,
har jag äntligen hittat en plats
där jag får vara allt.
På ett papper.
Här behöver inga tankar
vara rätt eller fel.
Inga känslor behöver förklaras.
Inga ord behöver vägas
mot vad som är lagom.
Här får det vara precis som det är.
Det finns inget rätt sätt
att skriva en dikt.
Inget fel sätt heller.
Så blunda.
Lyssna inåt.
Känn efter vad som vill ut.
Kanske kommer det som en viskning,
kanske som ett skrik.
Din tur.
Ta en penna.
Och nu, skriv.
Låt orden komma
utan att stoppa dem.
Låt dem vara äkta.
Låt dem vara för mycket.
Låt dem vara för lite.
För ibland behöver det som finns inom oss
inte förstås.
Det behöver bara
få komma ut.
Och kanske är det just det
poesi är –
en bro mellan
det som finns inom oss
och det vi vågar lämna
på ett papper.
Jo, det där var en av mina första dikter. Och sedan dess har det blivit flera, and I love it!
En plats för allt det där som inte riktigt får plats
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det känns på något sätt så kraftfullt att skriva dem. Och jo, jag känner mej själv. Jag har absolut en tendens att plötsligt bli intresserad av någonting nytt och ungefär tre minuter senare tänka: DET HÄR ÄR DET BÄSTA SOM FINNS. Men det här känns ändå lite annorlunda…
Att skriva dikter har blivit som en trygg plats där jag får uttrycka mej själv utan att behöva göra känslorna mindre, snyggare eller lättare att förstå. Och egentligen borde det kanske inte förvåna mej.
När jag jobbade som yogalärare älskade jag att skriva små texter som passade temat för mina klasser. Jag tyckte om att planera och skriva meditationer. Och nu har jag ju den här bloggen, där jag kan dela med mej av mina tankar om livet och allt däremellan.
Men någonstans började jag fundera: var gör jag av allt det andra? Det som inte riktigt passar in i ett vanligt blogginlägg. Det som är för djupt, för rått eller bara… för mycket.
Alla som känner mej vet att jag har en ganska högljudd inre värld. Jag reflekterar mycket, känner mycket och tänker kanske ibland lite mer än vad som är praktiskt. Och under mina 32 år har jag hunnit vara med om en hel del. Saker som lämnat efter sej känslor och tankar som jag kanske inte alltid förstått eller vetat vad jag ska göra av.
Jag tror faktiskt att jag länge har letat efter ett sätt att uttrycka allt det där.
När orden får komma ut
Yogan lärde mej mycket om att stanna upp, sitta med mina tankar och känna tacksamhet för de små sakerna. Men de senaste veckorna har jag börjat göra någonting lite annat. Jag har satt mej ner och skrivit.
Och herregud vilka känslor som har kommit fram..
Jag har skrivit dikter som gjort mej arg. Dikter som fått mej att känna en enorm saknad. Och dikter som fått mej att sitta med tårar i ögonen och samtidigt känna mej alldeles varm inuti.
Det är något med att sätta ord på en känsla och sedan se den framför sej på ett papper. Som att den inte behöver bo helt och hållet inom en längre.
Och jag tror att det kanske är just det jag har fastnat för. Jag älskar att känna djupt. Och på något märkligt sätt känns det nästan renande att låta känslorna bli till ord istället för att bara låta dem snurra runt där inne.
Det är nog så här låtskrivare känner sej när de jobbar på en ny låt, har jag tänkt. Att man tar någonting som finns där inne, gör det till ord och plötsligt finns känslan utanför en själv också. Fast ja… jag besparar er från att börja sjunga mina dikter, haha.
Och sedan hittade jag spoken word
När jag väl började skriva blev jag förstås nyfiken och började läsa om olika sorters poesi. Lite research måste man ju göra när man plötsligt bestämt sej för att det här tydligen är ens nya grej.
Och sedan hittade jag spoken word-poesi.
Alltså. WOW.
Det var någonting med att höra någon stå där och säga orden rakt ut. Känslor som fick ta plats. Ilska. Sorg. Kärlek. Humor. Allt. Det kändes så rått och kraftfullt på samma gång.
Och någonstans där började en liten tanke växa fram: Tänk om jag någon gång skulle våga göra det?
Stå på en scen och läsa mina egna ord högt. Kanske få ett helt rum att bli tyst för några minuter. Kanske få någon där inne att känna någonting. Få tiden att nästan stanna upp en liten stund.
Jag vet. Från “hmm, kanske jag ska skriva en dikt” till “tänk om jag blir spoken word-poet på en scen” på ungefär två veckor. Men det är så min hjärna fungerar, haha.
Classic me. Men man får väl drömma?
Jag länkar några av de videor jag fastnade för här nedanför, för det här är faktiskt mycket lättare att förstå när man ser och hör det själv.
Gåshud eller hur? altså wawawoomm, så kraftfullt.
Men jag kan ju inga fancy words?
Det var faktiskt en av mina första tankar när jag började. Men jag har ju inte något enormt ordförråd. Jag kan inga fancy words. Jag är inte högutbildad. Vem är jag att skriva poesi?
Och sedan tänkte jag om.
Tänk om det istället kan vara en styrka?
Jag vill inte skriva saker som någon måste läsa fem gånger för att förstå. Jag vill kunna ta stora, ibland väldigt komplicerade känslor och sätta ord på dem på ett enkelt sätt.
Ju mer jag läste och försökte förstå hur man egentligen “ska” skriva dikter, desto mer insåg jag att det inte verkar finnas något facit. Det finns inget enda rätt sätt att skriva en dikt. Det är ju dina ord. Dina känslor. Ditt sätt att uttrycka dem.
Så jag bestämde mej helt enkelt för att go for it.
En ny liten plats på bloggen
Och det betyder att det från och med nu finns en ny liten plats här på Mellan kaffe och kaos.
I menyn hittar du nu också Dikter.
Det blir kanske en lite mer sårbar sida av bloggen. En plats där jag får släppa ut sådant som inte alltid ryms i ett vanligt blogginlägg. Kärlek, sorg, saknad, livet och alla de där känslorna som ibland är lättare att skriva än att förklara.
Och alltså… det pirrar faktiskt lite i hela kroppen när jag skriver det här. Dels för att det känns ganska sårbart att lägga ut sina egna dikter på internet, men också för att det är en rätt häftig känsla att vid 32 fortfarande kunna upptäcka nya sidor av sej själv. Att plötsligt hitta någonting som får en att tänka: vänta lite… det här kanske är min grej. Vi får väl se var det leder.
Kramisar, vi hörs snart igen.
Och du som råkar läsa det här och själv skriver dikter på svenska, jag vill jättegärna höra från dej! Har du några tips till någon som precis börjat? Eller kanske en egen blogg eller hemsida där du delar dina dikter? Lämna gärna en kommentar. Jag skulle verkligen tycka att det var roligt att hitta fler som skriver.
